Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIV
öfversigter och granskningar.
skog under medeltiden, har han i en följande uppsats sammanfört.
Den varsamhet, hvarmed han begagnar dem, visar att sanningen —
icke bygdens förherrligande —• är för honom hufvudsak. Han lider
ej af den hos landskapsbeskrifvare i detta fall vanliga lättrogenheten,
utan granskar noga handlingarnes uppgifter, hvilka med fyndighet
sammanställas till bindande bevisning såsom t. ex. i utredningen,
hvilka hyttor afses i Konung Magni bref för biskopen i Strengnäs
af den 20 Novemb. 1345, och i bifogade noter söker han att göra
sina läsare närmare bekanta med de personer och gårdar, som
omnämnas i brefven. Bland de första handlingar, hvaruti ordet
Noraskog förekommer, anföres ett år 1336 utgifvet bref af Riddaren Lars
Magnusson. Förf. betviflar dock att detta gäller hans Noraskog,
utan förmodar att brefvet gäller Vermland. Så är ock händelsen.
Det Nore med Noreskog, som der nämnes är Norum i n. v. Nyeds
socken; Skyfia (nu Skifed), Viskerud och Näs ligga alla i Vermland,
der den omnämnde "Riddaren, en son af Magnus Marineson och af
den ätt, som förde Leoparden och halfva liljan, var en stor
jordegare, som synes åtminstone under de senare åren hafva bott på
Berg. Med bergsbruket i Noraskog har han således antagligen icke
tagit någon befattning, hvilket deremot varit händelsen med
Streng-näsbiskoparne, som vid medeltidens slut här egde åtskilliga hyttor.
Men icke blott biskoparne utan äfven klostren togo hand om denna
nya inkomstkälla, och medan Stålberget i Närike till stor del
bearbetades för Riseberga-nunnornas räkning, sökte Juleta-munkarne
vinna fast fot i Noraskog, och då de 1378 erhållit en hytta
derstädes af Böghel van Hoo (om hvilken främling, som i sitt vapen
förde ett treblad, vi kunna upplysa att hans rätta namn att döma
af sigillet varit Dithbernus) kan man antaga, att de äfven sökt
utvidga sin jerntillverkning. Hvilken denna hytta varit, har Förf. ej
kunnat uppgifva, men omöjligt synes det icke att det varit densamma
i hvilken Böghels hustrus morbroder och laglige arfvinge Erik
Nilsson (Bielke) år 1385 säljer till Juleta kloster en tredjedel. Böghel
van Hoo hade visserligen år 1380 träffat en arfsuppgörelse med sin
hustrus arfvingar, bemälde Erik Nilsson och hans två systrar, men
det vill synas af ett år 1388 utgifvet bref som om denna uppgörelse
öfverklagats eller blifvit bruten, och omöjligt kan det ej vara att van
Hoo i sitt testamente bortgifvit mera än sin hustrus efter modren
fru Iliana ärfda lott, och i sådant fall var det mycket vanligt —
ja nästan regel — att den genom gåfvan förfördelade, när denna
gälde en andlig stiftelse, medgaf utlösen.
Om det bergsbruk, som under medeltiden idkats af enskilda
personer för egen räkning lemna bevarade handlingar ingen
upplysning, men det är knappast något tvifvel om att detta emot
medeltidens slut vunnit en stor utsträckning. Vi kunna se det deraf att
bergsmännen på Noraskog uppträda som sjelfständig menighet,
skrift-vexlande och underhandlande med andra om riksens tarfvor, samt
deltaga i de frihetsrörelser, som då förekommo, slutande sig till S
turar nes parti. Deras förhållande under Gustaf Vasas befrielsekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
