Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mankell, gustaf ii adolfs politik»
lvII
med den lenaste hand behandla kejsar Ferdinand, hvars handlingar
icke ens de katolska författarne längre tro sig kunna försköna,
medan man får höra om Gustaf Adolfs cyniska orättvisa, religiösa
fanatism m. m. d. Så tillåter sig t. ex. Hr M. (s. 41) att efter en
gammal upplaga af Becker anföra ett urskuldande ex analogi a för
Ferdinand II vid hans fruktansvärda hämnd på böhmarne, för hans
»diabolische pläiie», såsom bohm a ren G ind ely uttrycker sig. Hur
litet detta betyder, finner man deraf, att i den sista bearbetningen
af nyssnämnda verk raka motsatsen, det skarpaste tadel, uttalas
öfver kejsarens handlingssätt vid detta tillfälle. Det samma kommer
åter s. 69, der, också i noten, anföres ett mycket orättvist omdöme
af Eotteck jämte en anekdot från Gustaf Adolfs vistelse i Frankfurt
a. M., som så länge den är obestyrkt är fullkomligt värdelös, ett
omdöme, som når sin udd i frasen »Gustaf Adolfs fanatism är
onekligen den mest talande ursägt för Ferdinands». Hr M. anför detta,
och lian förtiger eller slår bort huru vid samma tid toleransedikt
af Gustaf Adolf utfärdades både för att skydda Frankfurts handel
och för kur stiftet. Mainz katolska undersåtar, huru till konungen slöto
sig de reformerta ständerna i Schwaben, huru i München hans
hofpredikant kunde predika fördragsamhet mot kättare, huru
religionsfrihet, visserligen i den tidens mening, upptogs i fredsförslagen
hvartill kommer att Gustaf Adolf i sjelfva krigföringen dock var den
ädlaste och otadligaste af de samtida. Det är denne konung, som
likställes med en Ferdinand II. Jag tror ej att Hr M:s bevisning,
sådan den nu är, kan öfvertyga många. l)
Hr M. vill göra Gustaf Adolf till en simpel eröfrare. Att för
Sveriges utveckling på den tiden eröfringar och krig voro en hård,
men oundviklig nödvändighet, tyckes äfven Hr M.. trots sin
fredskärlek, här och hvar medgifva. Att en eröfringspolitik på samma
gång kan vara fosterländsk är sålunda tydligt. Oxenstierna
förfäktade ett annat politiskt system än konungen och äfven för Gustaf
Adolf framstälde sig andra möjligheter. Att det beslut lian fattade,
på den tidens ståndpunkt, äfven ur fosterländsk synpunkt kan
försvaras, det framgår, synes mig, till fullo ur Hr O:s välmotiverade
bevisföring, hvilken jag ej här vill upprepa. Jag kan ej se att Hr
M., hur utförlig han än är, kommer längre än Geijer, såsom redan
är anfördt, gjorde : att kriget från vår synpunkt kunnat undvikas.
Detta bevisar, efter mitt förmenande, föga i denna sak. Om
vigten på den tiden af de intressen, till hvilkas försvar Gustaf
Adolf ryckte sitt folk med sig, torde de fleste historieskrifvare vara
l) Hr M. påstår (s. 70) att Polen i afseende på religionsfrihet stod högre
än Sverige. Dermed förhåller sig så, att protestanterna bildade der en
aktnings-bjudande minoritet, men då man känner hvilka framsteg den katolska reaktionen
gjorde under Sigismund, hur protestantiska kyrkor brändes, prester ihjelslogos,
och kätteriet enligt den påfliga nuntiens ord redan bars till grafven, så torde
man finna att denna religionsfrihet endast betydde, att i Polen striden mellan de
båda kyrkorna var oafgjord. Och detta torde något ändra uppfattningen. Hr M.
sjelf iakttager härom tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
