Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS HÖJER, NORGES STORTHING.
LXXIII
som stadgar och reglerar konungens ocli storthingets ömsesidiga
myndighetssfer och som står öfver båda, en dylik ändring är icke
någon »Lov« i vanlig mening. Granskar man den författning
(sannolikt den franska af år 1791), från hvilken gr u n d 1 a gs s tift a r n e
hemtat det begrepp af ordet »Lov», som enligt hr Höjers åsigt
genomgår norska grundlagen, så finner man också, att ändringar i
konstitutionen alldeles icke innefattas under detta begrepp, och, såsom
Juridiska Fakulteten påpekat, skiljer äfven Norges grundlag bestämdt
emellan konstitutionen och vanliga lagar, i det den öfverallt, der
bestämmelser förekomma, som äro tillämpliga på båda, nämner dem
särskildt: så i § 9, der det talas om Norges »Constitution og Love»,,
likasom i § 30 om »Statsformen eller Rigets Love», och i § 44 om
»Constitutionen og Lovene», medan § 17 ytterligare skärper
motsatsen genom uttrycket »Constitutionen o g de af Storthinget givne
Love.»
Då Set emellertid trots allt detta måste medgifvas, att i norska
grundlagen ej finnes något stadgande, som med uttryckliga ord
undantager grundlagsfrågor från den behandling, som för vanliga
lagfrågor är föreskrifver vore det naturligtvis af vigt, om man i
förhandlingarna angående grundlagens afsättande kunde finna någon
uplysning om den mening, som i detta fall hystes af de män, ur
hvilkas händer grundlagen framgick. Som bekant föreslogo de
svenske kommissarier, som med storthinget underhandlade om
ändringarna i grundlagen, att sista punkten i § 79 (— den §, som
stadgar de vilkor, hvarunder ett lagförslag kan blifva lag utan
konungens sanktion) skulle erhålla följande lydelse: »Beslutningen
vorder da Lov, saafremt den icke ligefrem strider imod denne
Constitutions Aand og Udtryk.» Anledningen till att detta förslag
framstäldes finner hr Höjer ej blott deruti, att inan ville förebygga,
att grundlagen skulle kunna genom den privata lagstiftningen på
en omväg förändras, utan äfven i den omständigheten, att man på
svenska sidan, utgående från den förutsättningen att grundlagsfrågor
skulle behandlas såsom vanliga lagfrågor, ville härigenom förvandla
det suspensiva vetot i dessa frågor till absolut. I detta senare
antagande kunna vi för vår del icke instämma. Hade man å svenska
sidan ansett ett stadgande om absolut veto i grundlagsfrågor
behöfligt, så hade man utan tvifvel föreslagit, att ett dylikt skulle
intagas i uttryckliga ord och i sammanhang med den paragraf, som
upger sig handla om grundlagsändringar (§ 112). Såsom förslaget
nu framstäldes, synes oss ali sannolikhet tala för, att kommissarierna
utgingo från den förutsättningen, att konungen i gr un d 1 ag s fr a gor
sjelfklart hade absolut veto, och att dessa frågor således icke kunde
behandlas i lagform, hvadan deras afsigt endast kunde vara att söka
hindra, att storthingets makt att i strid med konungens veto
genomdrifva vanliga lagar skulle kunna användas så. att den indirekt
gjorde intrång på grundlagen. Men om de också vid förslagets
framställande skulle hafva haft någon tanke på, att grundlagsfrågor
skulle komma att behandlas i den ordning, hvarom §§ 76—79 stad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
