Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
ERNST CARLSON.
Medan altså Löwenhielm obetingadt biträdde aktsförklaringen
mot Napoleon, der det endast gälde att fastställa den synpunkt,
från hvilken magterna ville betrakta den återvändande
impera-torn, visade han sig mera betänksam, då man sku le öfvergå till
verkligheter. Förbundet af den 25 Mars var visserligen att
betrakta som en följd utaf deklarationen den 13 i samma månad,
men han kunde naturligen ej utan regeringens bestämda
föreskrift inlåta sig derpå, då detta lätt kunnat inleda riket i krig.
Ställningen var dessutom förändrad. Den 13 Mars var Napoleon
ännu intet annat än en djerf äfventyrare, som man kunde hoppas
att lätt få bugt med. Fjorton dagar senare, när inbjudningen
att biträda förbundet emot honom framstäldes, visste man redan
att han åter uppstigit på Frankrikes tron. Endast ett nytt,
europeiskt krig syntes kunna störta honom derifrån, och
Löwenhielm kände altför väl, att Sverige icke utan att på förhand
vara försäkradt om subsidier kunde deltaga i ett sådant krig.
Den försigtighet det svenska sändebudet i denna fråga
ådagalade var sålunda ej blott klok, utan rent af nödvändig. Detta
hade emellertid stormagternas ministrar svårt att inse, och
Löwenhielm råkade under de veckor han gick och väntade på
regeringens svar, som med denna tids långsamma postgång ej var
att motse på mindre än en månad, i en särdeles obehaglig
ställning. Oupphörligt besvärades han af uppmaningar att
förklara sig angående Sveriges ställning till Napoleon, och detta
så mycket ifrigare som Danmark, hvars konung befann sig vid
kongressen och som sålunda var i tillfälle att genast uttala sig,
begagnade sin fördel i detta afseende för att skada våra
intressen. Danmark sade sig nämligen redo att mot subsidier åt
de allierade öfverlåta 20,000 man, men det förklarade derjemte,
att dessa trupper ej kunde marschera, så länge man ej vore
säker från Sveriges sida, som tycktes vilja bryta freden i Kiel
och behålla Pommern. Då stormagterna voro särdeles angelägna
att snart komma i besittning af de danska trupperna, blef
Löwenhielm utsatt för starka påtryckningar 1), och han kunde dervid
endast svara, att den mot Sverige rigtade förebråelsen att
uppehålla de danska truppernas marsch vore högst orättvis.
Danmark visste ganska väl, att Sverige intet fiendtligt hade i sinnet
och att Pommern innehölls endast som pant för den krigsskade-
*) Jfr nedan redogörelsen för underhandlingen angående Pommern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
