Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är möjligt att Wallenstein efter samtalet med
Eggenberg i Znaim (dec. 1631) funnit utsigter att få sina personliga
önskningar lika väl tillfredsstälda hos kejsaren som hos Gustaf
Adolf. Möjligen har han börjat frukta, att hans egna äregiriga
planer skulle stöta på motstånd hos den segrande svenske
konungen. »Två tuppar kunna icke trifvas på samma gödselhög»,
skall han ju vid ett senare tillfälle ha yttrat, på samma gång
han prisade Gustaf Adolfs stora egenskaper. Möjligen, och kanske
sannolikast, bestämdes han af hoppet att, på grund af nyss
antydda grundval för freden, sjelf kunna genomföra densamma:
det synes sedan ha blifvit ledtråden för hans politik; men för
en sådan afsigt var det hinder att befara uti Gustaf Adolfs egna
planer, liksom stöd att påräkna i en separatuppgörelse med
Sachsen. Jag tror att svängningen i Wallensteins politik måste
dateras från december 1631 och står i samband med de
meddelanden, som då gjordes honom från kejsaren. Säkert synes
det vara att de hemliga förbindelserna mellan Gustaf Adolf och
honom med slutet af år 1631 afbrötos, om detsamma var fallet
äfven i afseende på hans närmaste omgifning är ej lika visst.
Att dessa förbindelser, trots alla motbevis, ega full realitet, torde
af det föregående vara ådagalagdt[1]. Det kan vara svårare att
säga, hvilken Wallensteins mening varit. Hade han menat allvar,
dömde Oxenstierna, då vid ett senare tillfälle liknande förslag
gjordes i hans namn, hade han redan under konungens lifstid
verkstält föreningen. Hvad som kan ha bestämt hans brytning,
har redan antydts. I hvarje fall hade han iakttagit den yttersta
försigtighet. En skrifven rad utaf hans hand, som kunde
kompromettera honom, fans ej; samtalen med Arnim hade försiggått
under skygd af kejserlig uppfordran, och hur lätt måste det ej
ha varit för den, till hvilken numera alla litade, att bryta
bevisningens udd i ett uppsnappadt bref. Kejsarens förtroende synes
ha varit fullständigt. »Näst Gud och hans välsignade moder
är hela min lit satt till Ers kärlighet», skrifver han till honom
d. 21 apr. 1632[2]. När slutligen Wallenstein vid samma tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
