Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så mycket hellre som vi snart finna ännu en af dess
medlemmar verksam i dessa äfventyrliga förehafvanden. Det är annars
ett drag i denna berättelse som kan förtjena uppmärksamhet.
Det är ej enda gången Wallensteins ordhållighet omtalas. Den
var utan tvifvel en hufvudanledning till hans stora inflytande
öfver sina trupper. Men framhållandet af denna egenskap har
nog en djupare grund. Man kan ej undgå att märka, att den
trolöshet katolikerna visat, isynnerhet mot böhmarne, gjort ett
svårutplånligt intryck, och att det var jesuiterna, i hvilka
man såg roten och upphofvet dertill eller de egentliga
»fridsstörarne». Det var icke utan skäl, som denna tiden oupphörligt
frågan om jesuiternas utdrifvande ur tyska riket dyker upp som
rykte eller formuleradt förslag, eller som man protesterade mot
»axiomet»: »hæreticis non est servanda fides»[1]). Kurfursten af
Brandenburg hade i Dresden talat om nödvändigheten af en
motvigt mot de jesuitiska officianternas rådslag, och om i en
för öfrigt ej autentisk redaktion af fredsförslag under sommaren
1633 äfven den punkten upptogs att jesuiterna skulle drifvas
ur det tyska riket, är det visserligen ej något bevis för att hela
förslaget utspridts af Wallensteins afundsmän. Dennes senaste
försvarare ha sökt vederlägga uppgiften att han skulle ha varit
någon svuren fiende till jesuiterna. Åtminstone en stor del af
samtiden var af en annan mening. Vi ha nyss hört hans
förtrognes yttrande. Thurn hörde i Prag 1632 att Wallenstein,
när talet råkat falla på en jesuiternas byggnad i Wien, hvars
torn instörtat, skulle sagt: det var skada att icke tornet var
fullt med jesuiter och pater Lamormain (kejsarens biktfader)
satt allra öfverst. Visserligen trodde sig Wallenstein nu ha
»die pfaffen» på sin sida. Att han misstagit sig skulle han
likväl snart finna.
L. Nicolai afbröt ej förbindelsen med sin böhmiska
korrespondent, men efter Wallensteins afresa till Schlesien flyttades
också underhandlingen dit: bevis nog att i Wallensteins
granskap fans en af dess ändpunkter. Som Thurn emellertid här
förde befälet och var invigd i det hela, blef det genom honom
som de vigtigaste meddelandena gingo, helst L. Nicolai snart
började fatta misstankar. — Han var dock ej den ende, som
invigdes i den hemliga politik, som drefs för Wallensteins
räkning. Till Dresden ankom den 9 (19) maj Frankrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
