Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket väl måste ha känt det ruinerade tillstånd, hvari den
fientliga arméen befann sig redan i slutet af augusti. Marschen
längs Oder skedde för öfrigt alldeles i strid med Wallensteins
egna uppgifter, att han ville draga »ut i riket»[1] och det
behöfdes blott en enda seger vid Donau för att kalla honom
tillbaka, blott att en Banér trädde i en Arnims ställe för att
eröfringarna vid Oder skulle gå förlorade. — I stället för denna
förklaring har man ju börjat föredraga att betrakta altsammans
som uppdiktadt[2].
I sjelfva verket var det ju icke endast svenskarne, som
bedrogos. »Wallenstein hafver icke endast bedraget grefven» (Thurn),
skrifver L. Nicolai en gång, »utan äfven väl sine egne, som
dagligen med honom umgås, hvilka hafva alldeles varit i det hopp
att han de förslag om böhmiska kronan intet utslå skulle». Det
var efter det första stilleståndet. Grefve Kinsky skickade efter
den andra brytningen ett bud till honom för att få höra »om
han verkligen ville göra sig till en skälm» (se bil. 9). Bubna,
som enligt Thurn stått Wallenstein mycket nära, afbröt harmsen,
ali förbindelse med honom, sedan han sett sin mission till
rikskansleren misslyckas. — Detsamma gäller äfven om Sachsen och
Arnim, med hvilka det dock borde ha legat i hans intresse att,
stå väl. Den senares harm var nog uppriktig och kurfursten
lär ha svurit »en juron af några tusen sacramenten att han ej
mer ville veta af sådana bedrägliga traktater[3]. Ett sådant
förhållande synes mig åtminstone göra en annan förklaring
nödvändig.
Det är mycket, som talar för att Wallenstein 1633 drog i
fält i tanke att blifva Tysklands fredsstiftare och i viss mån
öfvertaga Gustaf Adolfs roll; i samtalet med Bubna på Gitschin
liksom vid junitraktaten med Arnim har han framstält grunderna
för denna allmänna »religions- och profanfred», sådana han tänkt
sig dem. Tager man denna hans ärelystna dröm till
utgångspunkt, blir man frestad att betrakta dessa växlande
underhandlingar, med Sverige och med kurfurstarne, samfäldt eller hvar
för sig, liksom med hans fördrifna landsmän, blott som olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
