Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligheter att vinna målet, som framstälde sig för hans fantasi.
Ty lika visst som att svenskarne kunde blifva och voro ett
hinder för dessa planer, lika visst är att dessa, om de fingo
1618 till utgångspunkt, också förr eller senare måste få sin udd
riktad mot den spansk-österrikiska familjepolitiken och dess
katolska traditioner, och att sålunda andras hjelp behöfdes för
deras genomdrifvande. Icke ens den böhmiska kronan behöfver
sakna sin plats i denna rad af möjligheter, om vi än gerna hålla
före, att tanken derpå mera kom utifrån, från hans otåliga
böhmiska vänner och landsmän, än från honom sjelf; nog kunde
den stundom skimra för honom såsom hans andel vid den
slutliga uppgörelsen, som dock till en del måste ske på
kejsarens bekostnad, denna kejsare, på hvilken Wallenstein sjelf
hade så stora anspråk. — Att han åtminstone hittills
tillbakavisat Frankrikes hjelp synes visst och länder ju honom till heder.
Men icke var Wallenstein mannen att genomföra ett sådant
fredsverk eller att träda i Gustaf Adolfs ställe, falsk som hans
ställning dessutom var genom tjensteförhållandet till kejsaren.
Han har enligt Raschin under deras samvaro i september 1633
yttrat till honom: »jag leker med Er som katten med råttan»,
och orden äro i hög grad betecknande för denne lättsinnigt
öfvermodige och hänsynslöse egoist, om hvilken man känner så ytterst
få tilltalande rent menskliga drag. Under sådana förhållanden
ter sig hans försök att omedelbart efter brytningen i september,
genom den politiska vinglaren, Frans Albrecht af Lauenburg
anknyta separatförbindelser med Brandenburg och Sachsen på
grund af dessa envist fasthållna förslag, som ständigt kommo
igen[1], blott såsom det sista försöket att hålla uppe en förlorad
sak; det möttes med ett förtjent afslag och under sådana
förhållanden måste Wallenstein vid årets slut anses vara den, som
oaktadt de vunna framgångarna lidit ett verkligt nederlag. Han
skulle sjelf finna, såsom Oxenstierna uttryckte sig, att hans
»skämt varit altför groft».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
