Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
N. HÖJER.
skandinavernas namn i hela Österlandet, men jag menar i motsats
till honom, att ordet varjag — småningom och i samma mon som
namnet rus öfvergick till att beteckna inbyggarne i ett rike —
af-löste detta namn och nu brukades i samma omfattning, så att det
betecknade skandinav utan afseende på boningsplatsen eller närmare
bestämdt alla män af skandinavisk tunga. Denna min
användniug-af orden, som eger ett godt stöd såväl i ryska krönikan som i synner
het i grekernas skrifter, upphäfver också Thomsens anmärkning mot
det bruk, jag gjort af Konstantins ord, »med alla rhos», och hans
tal om de två kategorierna i furstens följe, som enligt min
bevisning skulle ligga till grund för bruket af varäg bland slaverne som
särskildt folknamn. Derför att rus (skandinaverne) voro en herskande
krigarekast, furstens ]i[jsmæn, och i denna egenskap kallade sig sjelfva
och hvarandra och af det stambeslägtade furstehusets medlemmar
kallades varingar, blef detta deras nya slaviska namn. (Jag erkänner,
att mitt föga lyckade uttryck »sina ryska höfdingar och stamförvandter»
kunnat gifva anledning till en sådan missuppfattning). Det tyckes
mig, som man i det hela gjort alldeles för mycken affär af de gamla
riksgrundläggande rus till skilnad från de senare invandrade, ty deras
ställning under ständiga strider mot underkufvade folkstammar, mot
greker «och peceneger var sådan, att omsättningen måste hafva gått
synnerligen raskt, och att den svenska stammen endast kunnat hålla
sig uppe genom en oupphörlig skandinavisk invandring. Englands
exempel är härvid synnerligen upplysande och lemnar äfven ledning
till ett rätt förstående af namnets uppkomst. Äfven i vestern voro
nordboarnes första namn ett yrkesnamn : de kallades sjömän, båtkarlar
(Lidmen, cescmen) och något senare finna vi dem nämda med
yrkesnamn ur deras eget språk: limmen (af nord. liösmapr, krigare) och
scægbmen (af skeiömaör, skeppsman, se Steenstrup, Normannerne II:
17, III: 232 o. 413, IV: 155 o. f., 163 o, f.). Att ett folk kan
och plägar nämna sig sjelft efter sin hufvudsakliga sysselsättning
medgifver äfven Thomsen. Det tyckes mig gifvet, att ett bland
främmande användt yrkesnamn kan lika lätt bland dessa öfvergå till
folknamn, ehuru jag — med undantag af ofvan anförda, som dock
aldrig stelnade till egentliga folknamn — icke kan för tillfället
anföra något annat exakt exempel än Thomsens egen förklaring af
namnet ruotsi, hvilket exempel jag vidhåller, ty Thomsens inlaga
mot denna användning af hans tolkning beror på förbiseende af hvad
han sjelf skrifvit. Han säger (sid. 85): »Man kan föreställa sig,
att de svenskar, som bodde vid sjön och seglade öfver till andra
stranden af Östersjön, tidigt kallat sig sjelfva — icke såsom folk utan
efter sin sysselsättning och sitt lefnadssätt — ropsmæn, ropskarlar
eller något dylikt, d. v. s. roddare, skeppare. I sjelfva Sverige blef
detta ord liksom det abstrakta roper småningom ett nonien
proprium. Så mycket mindre kan det förundra oss, att finnarne
uppfattade detta namn såsom namn på folket och upptogo det i denna
betydelse under formen Ruotsi.» Att åter skandinavernes hufvudyrke
i Ryssland var krigstjenst, bestrider väl Thomsen, men detta fram -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
