Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
P. FAHLBECK.
- Åsigten, att Svear och Götar äro tvenne skilda stammar,
grundar sig i främsta rummet på föreställningen, att de på
olika tider invandrat uti vårt land. Ursprunget till nämda
föreställning åter är Ynglingasagans berättelse om Odins invandring
med sina* Asar. Den är således lika gammal uti vår historia
som bekantskapen med denna saga; och märkvärdigt nog har
den öfverlefvat tron på nämda sagas trovärdighet i öfrigt. Bet
var Geijer, som bragte Ynglingasagan i misskredit i fråga om
den konurigarad, hon gifver, genom att i henne spåra en poetisk
tanke: en ätts undergång i följd af en förbannelse, som drabbat
ett af dess led. Mot dess berättelse om invandringen hade
han deremot intet att invända. Vid denna uppfattning hafva
vi i vårt land förblifvit ända till senaste tider. Härmed har
emellertid det egendomliga fallet inträffat, att just hvad som
förtjenar att sätta tro till uti Ynglingasagan, det har man
gjort misstänkt; och hvad som definitivt är att förkasta såsom
varande ren dikt, det har man tagit fasta på och skänkt
tilltro.
Geijer misstog sig, då han i Ynglingasagan trodde sig se
en poetisk ättsaga, diktad öfver ett tema om skuld och straff,
förvärfvadt och ärfdt inom en ätt samt slutande med dess
undergång. Berättelsen i 17 kapitlet om den förbannelse, som
Visburs söner af första giftet fästade vid halsringen, deras
moders morgongåfva, till hvilken förbannelse trollqvinnan Huld
sedan lade ännu tvenne, den sista gällande ätten i dess helhet,
röjer visserligen en fantasiverksamhet uti materialets
behandling på denna punkt, men man ser lätt, att nämda verksamhet
senare tillkommit och derför blott gifvit en yttre prydnad, som
står utan sammanhang med sagans kärna. Det är den antagna
förbindelsen med de onde och seidkunnige Finnarne1), som
kom mit Snorre och hans sagesmän att dikta dessa förbannelser,
af hvilka för öfrigt blott en, den som fästats vid halsringen,
och som går i fullbordan med Agne, äfvenledes under beröring
med Finnarne, undfår en poetisk utläggning i antydd riktning.
Uti sagan säges väl icke, att Ode den rike och hans dotter, Visburs första
gemål, voro hemma i Finland, men detta måste dock hafva varit Snorres mening,
såsom man finner af en jemförelse med kap. 16. Trollqvinnan Huld måste vi
nemligen anse /hafva varit landsmaaninna med Drifva, Visburs moder, som bodde
i Finland ; men nu är hon genast till hands, när Visburssönerna och deras moder
vilja öfva seid (kap. 17), alltså bodde nog äfven de der. — Anmärkningsvis vill
jag nämna, att jag anser med Storm och såsom förut Hildebrand, att Snorre är
Heimskringlas författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
