Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN MELLAN SVEAR OCH GÖTAR.
■111
uppgift att meddela, det och intet annat. Nej, det är mig omöjligt
att antaga, att Thjodolfs Ynglingatal upptagit Njord och Frey.
Deremot finner jag ganska sannolikt, att före versen om Fjölner
stått en om Yngve, ättens stamfader. Det sätt, hvarpå
nämde vers börjar: »Var<S framgengt, par er FroÖi hjo, feig<Sar
orå er at Fjölni kom» — »feghets-ordet, som till Fjölne korn,
framgång fick der Frode bodde» (Hildebrands öfversättn.), denna
början, säger jag, passar icke för första versen uti ett stort
qväde, alltså såsom början till detta sjelft Man måste
antaga, att här gått eiv vers förut, och har denne handlat om
Yngve. De två andra leden åter, Njord och Frey, hafva Isländarne
konstruerat fram ur qvädet. På mer än ett ställe kallar
nemligen Thjodolf en Ynglingakonung Freys ättling, medan en annan
nämnes Njords. Och på samma sätt kan äfven Yngve hafva
kommit fram, i fall versen om honom varit förlorad, redan då
qvädet kom till Island (»Dyggve — en envåldskonung af Yngves
ätt»2).
Man må emellertid tänka, huru man vill, rörande
tillkomsten af de tre begynnelseleden uti Ynglingarnes ättrad,
säkert är, att de på Snorres tid angåfvos så, som ofvan är
nämdt: Yngve, Njord och Frey. Så förefunnos de i Snorres
källor, Ares Islendingabåk och Historia Norwegiæ. Det
märkliga och för oss här särskildt beaktansvärda är nu, att han
*) Af de fem grunder för antagandet om Ynglingatalets ofullständighet,
sådant vi nu äga det, hvilka Konr. Gislason anför (.Aarbøger f. Nordisk
Oldkynd-4 Bist. 1881, p. 185 f.), är det ingen mer än denna, som verkligen äger skäl
för sig.
2) En uppmaning till dylik konstruktion gifver qvädet sjelft, i det t. ex. Domar
kallas Fjölnis niår, Fjolners ättling. — För öfrigt lemnar just detta kapitel (20)
uti Ynglingasagan en präktig illustration till Snorres och öfver hufvud
Islän-darnes sätt att konstruera historia utaf de gamla qvädena. I Thjodolfs vers om
Dyggve heter det: »och Narfves häst-dis en konungason (konungmann) sig kora
skulle. Lokes mö har lekt med en envåldsherskare af Yngves ätt». Härutaf och
emedan ordet konung nu för första gången förekommer uti qvädet såsom epitet
till en Yngling, tager sig Snorre anledning till att gifva följande stycke historia.
»Dyggves moder het Drott, en dotter till konung Danp, son af Rig, den förste
som å dansk (nordisk) tunga kallats konung. Hans ättemän hafva sedan alltid
haft konungsnamnet såsom det högsta hedersnamn. [Detta allt efter Rigsmål i
Sæm. Edda]. Dyggve var den förste af sin ätt, som kallades konung;
dessförinnan kallades de drottnar (sä Domald, kap. 18), deras hustrur drottningar
och hirdsviten drott. Men enhvar af desse ättmän kallades alltid Yngve eller
Yngune (se jemväl om Domar, kap. 19), och alle samman Ynglingar. Drottning
Drott var syster till konung Dan den stolte, efter hvilken Danmark är
uppkalladt». —’ Så tolkade man texter och gjorde historia i dessa tider. Och
efterverlden har trott derpå ända in i våra dagar; ja, det är ej länge sedan, man på
denna dikt om konunganamnets uppkomst i Sverige med Dyggve byggt
statsrättsliga teorier för ifrågavarande tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
