Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN MELLAN SVEAR OCH GÖTAR.
■137
Under Halstenssönernas tid är det lugn i det inre. Den
svåraste jäsningen efter det den nya läran inkommit bland folket,
var förbi. Äfven voro desse konungar af annat sinnelag än
farbrodern; de retade icke genom våldsamheter hedningarne till
kamp och uppror. Olyckligtvis utslocknar med Inge den unga
ätten och nu följa nya händelser. Innan jag öfvergår till dera,
vill jag draga några slutsatser utaf de redan omnämda.
Man daterar den så kallade striden mellan Svear och Götar
allt ifrån Stenkils död. Men händelserna röja icke en sådan
strid. Man finner uti dem icke ett spår till en konflikt mellan
landskapen eller folken uti riket, af hvad slag det än månde
vara. Oroligheter uppstå och strider förefalla, men de äro af
annan art. Det är tvenne tilldragelser, som i dessa framträda.
En är, att under en mi n d er år i gli et s p eri o d tronpretendenter eller
andre stående tronen nära täfla om magten. Detta är en
företeelse, som icke kan misstydas: den har förekommit i det äldre
germanska konungadömet ungefär lika ofta, som det tillstånd,
hvilket framkallat henne, tronarfvingen minderårighet. Den
andra tilldragelse, som framträder uti tidens inre oro, är
äfvenledes en uti det äldre germanska konungadömet ingalunda
sällsynt företeelse; hon heter konflikt emellan konung och folk. De
strider, källorna omtala för tiden efter Stenkilssönernas
myndigblifvande, utgöras af konflikter mellan konungarne och folket
eller rättare mellan desse och en del af det senare.
Halsten men framför allt Inge träda i sin kristna ifver de
hedniske Uppsvearne för när i deras tro och lag. Församlade
till ting fordra bönderna af konungen respekt för de senare;
då lian vägrar att foga sig efter dem, drifva de honom med
stenkastning från tinget och taga annan man till konung. Detta
kallades att vräka konungen. Faktiskt torde sådant i äldre tid
endast mycket sällan hafva inträffat, ity att konungen
vanligen böjde sig för folkviljan1). Nu gick det emellertid så, att
Barfot (1099 och 1100) herskade öfver hela riket. Af Snorres berättelse framgår
nemligen, att Inge då vistades icke i Vestergötland ntan i landet Kordanskog :
när han kommer för att anfalla Norrmännen på Kållandsö i Vänern, säges han
ofan rib a meb XXX hundrab mönnum, d. ä. draga ofvanifrån landet med 3000
män {M. B: s Skap. 14). Vi äga emellertid intet skäl att antaga någon
förändring härutinnan under de följande åren af Inges regering.
]) Åtminstone ett exempel på motsatsen kunna vi anföra ur vår egen
historia, nemligen beträffande den Anundus, som omnämnes: Vita Ansgarii kap
16.. — Deremot förtjenar Thorgnys bekanta uppgift hos Snorre om de 5
konungar, som bönderna å Mula ting skulle hafva dräpt, ingen tilltro. Den
Bist. Tidsler iß 1884. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
