Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN MELLAN SVEAR OCH GÖTAR.
■147
är hemtadt från berättelsens egen tid, första halfdelen af
1200-talet1). Bättre föreställning derom får man af lians ord i
Ynglingasagan (kap. 38). Alla Svears ting är intet annat än
Uppsvearnes, d. v. s. Upplands ting; dess befogenhet icke heller
någon annan eller större enligt den gamla författningen än den
som hvarje annat lands ting äger. Konungen bodde för det
mesta bland Uppsvearne och der fans det berömda
Upsala-templet; dit sökte alltså ofta män från rikets alla delar. Detta
jemte annat gaf åt Uppsvearne en moralisk öfvervigt; den
politiska, hvilken senare tillkom, utgör en ändring uti den gamla
författningen. Uti henne ägde denna företrädesrätt intet stöd.
Konungens närvaro å Tiundalands ting kunde möjligen gifva det
ett sken utaf riksting, men icke dess verklighet. Upplandstinget
intager uti den gamla författningen ingen annan ställning än den,
som tillkom hvarje annat ting. Ett intressant vitnesbörd härom
erbjuder oss berättelsen om Ansgarius och hans begäran att få
predika kristendomen. Konung Olof måste för detta ändamål
höra ej blott det ena tinget, Upplandstinget, utan äfven det,
som hölls i rikets andra del, helt visst Vestergötland2). Ett
annat lika talande bevis på denna författningens grundlag
erbjuda oss händelserna under just den period, hvarmed vi här
egentligen sysselsätta oss. Då Uppsvearne fördrifva Halsten
och Inge, äro desse dermed icke vräkte från riket. Härtill hade
fordrats, att äfven Vestgötarne och de andra landsmenigheterna
följt Uppsvearnes föredöme. När de detta icke gjorde, förblefvo
de båda Stenkilssönerna i besittning af sin fäderneärfda rätt
och sin värdighet.
Den gamla författningen medgaf icke ett enskildt folk rätt
att representera det hela; men hon kände, som nämdt är, icke
heller en riksrepresentation utgången från samtliga folken. Riket
ägde icke mer än en representant och en institution ; detta var
konungen och konungadömet. Hvarje angelägenhet, som rörde
det hela, måste af konungen framföras för att komma till
afgörande; någon annan fonn för tillkomsten af ett beslut rörande
en riksangelägenhet existerade icke.
Det är denna den gamla författningens beskaffenhet, som
under vissa förutsättningar kunde, ja måste föra till en konflikt
mellan landskapen. Antag, att konungaätten utslocknat. Kon Ull gen
Olof d. Hel:s S. k. 76.
2) Vita Ansgar, c. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
