Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l xxviii
öfversigter och granskningar.
och rätta medlet att nyttja vid slika tillfällen, är den hastighet
hvarmed kejsarinnan utfört sitt värf i Polen. Yi befinna oss i
samma tillstånd som denna republik, och ingen annan än
kejsarinnan kan frälsa oss, likväl på ett något skiljaktigt sätt» — står i
en bjert motsats till hans yttrande i sina anteckningar, att
»kejsarinnan genom sitt sista förfarande i det olyckliga Polen för
verldens ögon ådagalagt beskaffenheten af hennes afsigter mot sina
grannar; och icke utan största forblindelse, icke utan åsidosättande
af alla pligter som medborgare och undersåte, kunde man na våga
anropa hennes bistånd». Ehrenström fann Armfelts bekanta
»memoire» till kejsarinnan »förträfflig» — han uppgifver dock att i det
exemplar, som lades under hans ögon, förslaget om en rysk
eskader på höjden af Stockholm saknades. Med lifligt bifall omfattade
han äfven Armfelts förslag att söka korrumpera hertigen-regenten
genom ryska penningar, och han uttalade den åsigt, att »alla
vägar föra till Rom; våra uppgifter leda till samma ändamål, och
man bör blott välja den säkraste».
Icke ens från egennyttiga beräkningar härvid kan Ehrenström
fritagas. Enligt hans egen utsago hade Armfelt förespeglat honom
hoppet att, om deras förehafvanden lyckades, erhålla en pension af
ryska kejsarinnan. »Hufvudsaken för mig är att icke förgås af
svält», skref han till Armfelt, och han ansåg okejsarinnan nog rik
för att bestå en pension åt den, som haft äran att kontrasignera
Verelä-freden». Dock ville han — och det bör icke lemnas
osagdt — icke mottaga en dylik pension utan konungens
medgifvande.
På våren 1793 lades emellertid alla dessa förslag åt sidan;
och huru förtrogen med dem än Ehrenström må hafva varit, så
betraktade han liksom deras upphofsman, efter denna tid dessa
projekter såsom »drömmar», hvilkas tid var förbi, för att aldrig mer
återkomma». Benämningen var riktig; och de öfverläggningar, som
under månader fylt de båda politiska meningsfrändernas brefvexling
voro i sjelfva verket mindre frukten af statsmannens pröfvande
förstånd än kannstöperier på fri hand, foster af en genom fruktan
för jakobinismen upprörd inbillning samt af hat och misstro mot
dem, som styrde Sveriges öden. Om någon »sammansvärjning»
mot. rikets styrelse, dess grundlagar och författningar var icke
frågan: från början afsåg man endast att sätta sig i
försvarstillstånd mot de omstörtningsplaner, med hvilka man med rätt eller
orätt ansåg att den Reuterholmska styrelsen umgicks. De vexlande
förslag till ett aktivt uppträdande deremot, hvilka i enskilda bref
framstäldes än af Armfelt, än af Ehrenström, än af Aminoff, voro
så oklara, så obestämda, så långt från möjligheten att realiseras,
att man lätteligen kunde förutse att de snart af upphofsmännen
sjelfva skulle öfvergifvas och lemnas åt glömskan.
Så mycket större blef Ehrenströms förvåning, då han och några
andra Gustavianer vid slutet af 1793, sedan många månader förgått
efter dessa politiska tankeutbyten utan motsvarande handling, årre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
