Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l xxviii
öfversigter och granskningar.
tog inom republiken. I rikedom uppvägde den ensam alla de sex
andre tillsammans ; den betalade 58 procent af de gemensamma
utgifterna. Det var då mindre underligt, om dess stolta republikanskt
sinnade familjer ej ville veta af något tilldragande af enhetsbandet,
som kunde försvaga deras afgörande inflytelse på republikens öden.
Mellan dessa bagge poler vacklade republikens författning, då det år 1650
kom till en afgörande kris. Vilhelm II hade i sin sträfvan att
utvidga sin makt i det inre och att öka hären, för att i det yttre
kunna upptaga en offensiv politik, sökt med vapen i hand qväsa det
republikanska partiet. Försöket hade endast delvis lyckats. Men en
naturlig följd däraf var, att då han några månader senare bortrycktes
af döden, inträdde en oundviklig reaktion till förmån för Holland
och den republikanska författningen, så mycket mera som han endast
efterlemnade en 8 dagar efter hans död född son, den sedan så
ryktbare Vilhelm III, och oraniska partiet, i öfrigt inom sig splittradt,
stod utan hufvud. I denna reaktion tog de Witt, som redan i Dec.
1650, såsom pensionär för Dordrecht inträdt i det politiska lifvet, en
verksam del. Hans ovanliga begåfning och öfverlägsna personlighet
gjorde honom snart till partiets främste man, och det väckte därför
ingen förvåning, att, när år 1653 värdigheten af Hollands
storpensionär (som redan betydde ungefär detsamma som republikens
premier-minister) blef ledig, kallades han att viel ^28 års ålder midt under det
så hotande kriget ined England öfvertaga republikens ledning.
Hans politiska system i det inre var redan nu och förblef så
till hans fall, att med begagnande af sin fäderneprovins faktiska
hegemoni styra republiken genom Hollands ständer, hvilkas målsman
han var. För att nå sitt mål har han ej tvekat att lossa på det band
som sammanhöll de 7 provinserna till ett helt och ständigt inskärpt
satsen om de enskilda staternas fulla suveränitet. Man skulle först
nästan vara böjd att tro, att han här endast gjort en dygd af nöd-
–vändigheten, i det han ansett, att i en så svagt sammanfogad union
med så otympliga former i öfrigt enda möjligheten till
sammanhållning vore att göra Holland så oberoende och mäktigt, att det kunde
diktera sin vilja för republiken. Men det ser verkligen ut som om
denna politik hvilat på den fulla öfvertygelsen om dess rättmätighet;
han* har upprepade gånger, enskildt och offentligen, uttalat, att hvarje
provins var en suverän republik och att unionen blott var en för
ening till gemensamt försvar. Det är nu visserligen ej svårt att
förstå, att den som växt upp med blicken stängd inom en dylik
synkrets kunde gå ut i lifvet med dessa åsigter, men det är nästan
obegripligt, att en så skarpsynt och klok man ej skulle, med blicken
vidgad genom sin ställning i statens medelpunkt, kommit till insigt
om, att den konseqventa tillämpningen af detta program måste
un-dergräfva det statssamfund, som kallades den Nederländska unionen.
Vittnar dock detta om brist på den framtidsblick som är
statsmannens största ära, ligger emellertid å andra sidan ett bevis på hans
ovanliga förmåga däri, att han med just denna på samma gång tunga
och svaga regeringsmaskin kunnat genomföra så stora ting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
