Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefèvre pontalis, jean de witt.
lxxxvii
Ty en ovanlig man var han. Republikanskt enkel i sitt lif,
allvarlig till sin karaktär, dock utan ringaste puritanska anstrykning, i
smidighet vuxen alla samtida diplomater, i viljekraft och karaktärens
renhet dem öfverlägsen (äfven hans argaste fiender måste erkänna
hans obesticklighet), aldrig hvilande i sitt arbete, af okufligt in od och
stor rikedom på utvägar samt slutligen i besittning af en ovanlig
förmåga att vinna menniskor och med ordets makt öfvertyga
motsträf-viga församlingar, har han i mer än tvänne decennier, fulla af strider
och faror, förstått att åt sitt fosterland häfda en ärofull ställning i
Europa. I mycket synes han oss erinra om Axel Oxenstjerna ; liksom
denne egde han denna, det rena samvetets och den kristliga förtröstans,
oskattbara lycka att kunna med kläderna bortlägga bekymren.
Han kallades till makten vid en tidpunkt, då Nederländerna mätte
sina krafter med systerrepubliken England och hotades med att duka
under för den nya och uppåtsträfvande medtäflaren om makten öfver
hafven. Lemnad ensam i striden måste de Witt köpa freden på hårda
vilkor. Den ofvannämda engelska recensenten har vid denna punkt
lemnat den intressanta upplysningen, att det var först nu, vid
fredsunderhandlingen 1653, ej år 1651 före brytningen, som England
framträdde med fordran på en sammansmältning af de begge republikerna.
Yi skulle vilja anmärka, att det synes oss för stor ära (s. 155), att
tillskrifva v. Beuningens verksamhet i Stockholm hedern af att hafva
tillbakahållit en krigsförklaring från Sveriges sida. Alla kända
handlingar utvisa, att man här ingalunda tänkte på att inblanda sig i
sjömakternas strider, om man ock hjertligen unnade Nederländerna ali
möjlig förödmjukelse. I stället kunde förf. kanske nämt något om
Nederländernas underhandlingar i Polen, hvilka otvifvelaktigt befordrat
Joh. Kasimirs niotsträfviga hållning ocli sålunda bidragit att framkalla
det nordiska kriget 1655—1660. Med intresse läser man förf:s skildring
af historien om seklusions-akten, detta Cromwells vilkor för freden
1654, genom hvilken Hollands ständer förbundo sig att aldrig
inrymma någon makt inom sin provins åt prinsen af Oranien och
aldrig samtycka till att något dylikt skedde inom unionen. Man har
länge sagt att de Witt sjelf sannolikt ingifvit Cromwell denna tanke.
De handlingar förf. anför bevisa dock ovederläggligen, att han stretat
emot i det längsta. I öfrigt synes oss dock som skulle hela hans
politik vittna för, att resultatet ej var honom okärt, ehuru han
full-väl insåg faran af sättet, som ovilkorligen måste sätta vapen i händerna
på det oraniska partiet.
Ty detta var ingalunda att förakta. Tre provinser lade från
första stund afgjorda oraniska sympatier i dagen ; de kalvinistiska
presterna förde söndagligen samma talan från predikstolen; inom hären och
flottan förekommo oupphörligt betänkliga symptom af tillgifvenhet för
det hus, som i första ledet kämpat republikens strider. Det var
endast bristen på ledare, som gjorde dessa företeelser för ögonblicket
mindre farliga; i alla händelser har de Witt klarligen för mycket
underskattat deras betydelse. — Förvånande är emellertid att se den
maktställning han inom kort genom klokhet och fasthet förvärfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
