Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefèvre pontalis, jean de witt.
lxxxvii
resultat, svalde af stolthet och öfverlemnade sig åt den dåraktiga
drömmen, att deras maktspråk bestämt verldens fred. Härur skulle de
dock snart väckas på ett oväntadt sätt. Att detta uppvaknande skulle
genom partihatets utbrott blifva ännu förfärligare, därför bär de Witt,
ej mindre än hans parti skulden, genom att samtidigt med den
farliga yttre brytningen äfven gå bröstgänges till väga mot det oraniska
partiet.
Alt efter som Vilhelm III växte upp, hade ock hans parti tilltagit
i styrka och sammanhållning; utsigten till en restauration kom för
hvarje dag närmare. De Witt sjelf’ kunde ej dölja för sig, att det
skulle blifva omöjligt att, då prinsen hunnit myndighetsåldern,
fortfarande undanhålla honom alla de värdigheter hans förfäder beklädt,
men hans hopp var att dels kunna nu genom åtskiljande af
ståthållarevärdigheten och generalkaptensämbetet så ordna saken, att prinsen
skulle få nöja sig med ett blott militärt befäl, dels framdeles, när
detta en gång skulle tillsättas, så mycket som möjligt binda det i
tillämpningen. Det förra åstadkom han genom att i Dec. 1667, midt
under det republikens ställning till den europeiska politiken
genomgick den farligaste kris, genomdrifva det s. k. perpetuela ediktet,
hvilket rent af afskaffade ståthållarevärdigheten i Holland och
dessutom innehöll, att provinsens ständer aldrig skulle gifva sitt bifall
till utnämning af en generalkapten, sålänge Generalständerna ej
förklarat, att detta befäl ej finge med ståthållarevärdigheten förenas.
Beslutet kändes af oraniska partiet som en krigsförklaring och kunde
ej annorlunda uppfattas, ehuru de Witt tyckes hafva förestält sig, att
utsigten till generalkaptensvärdigheten skulle vara nog att försona
motpartiet med de öfriga vilkoren. Förf. uppgifver, att de Witt sjelf varit
mot den utmanande form man gaf ediktet genom att rent upphäfva
ståthållarevärdigheten, men bevisningen synes oss ej tillfyllestgörande,
om ock faktum kan vara möjligt. Högst märkvärdigt är, att Fågel,
som inom kort blef en af prinsens mest fanatiska anhängare och
storpensionärens värste fiender, var en af ediktets hetaste förkämpar. Det
vitnar om i huru hög grad de rent personliga motiven måtte gripit
in i den inre striden.
Under det sålunda elementen till den farligaste inre slitning
mognade, förberedde Ludvig XIV långsamt men säkert alt för det
steg, som skulle bringa republiken till undergångens brant. Han
hade djupt känt bitterheten af det hinder, som trippelalliansen lagt i
hans väg, och hans stolta sinne uppreste sig särskildt mot den
hemliga, men snart för honom bekanta artikeln, enligt hvilken de allierade
skulle, därest han ej antoge deras vilkor, med vapen i hand tränga
Frankrike tillbaka till de gränser, som det genom Pyreneiska freden
förvärfvat. Han har sjelf sagt, att efter freden i Aachen har han ingen
dag trädt in i sin rådkammare, utan att erinra sig Nedeilandem is
otacksamhet. Genom diplomatiska underhandlingar, verklig i mist(
l-stycken till anläggning och utförande, hade han slutligen lyckats
isolera denna ståt, hvars fria författning, rikedom och hela väsen blifvit
honom altmera förhatliga. Snart stodo alla republikens grannar far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
