Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 59 4 — 1596. 41
tagligen den egendomliga försigtigheten i deras skaplynne tagit
den riktningen, att de ryggat tillbaka för den fruktansvärda
brytning, hvari de måste råka till hertigen genom att vid
riksdagen taga initiativet till öppet motstånd mot hans förslag 1). A
andra sidan hafva de tydligen ej häller velat understödja dessa
förslag, och sålunda blir det ganska förklarligt, att de i det
längsta sökte att åt ständerna själfva öfverlemna ansvaret för de
beslut som skulle fattas. Men personer i deras ställning, som
vid vigtiga politiska kriser ej våga leda, blifva lätt i stället ledda,
och så gick det äfven i detta fall. Presterna hade yrkat på ett
gemensamt svar af ständerna (bil. B), och riksråden blefvo
till sist de som nödgades bringa ett sådant till stånd. 2). Svaret
blef en kompromiss mellan ståndens olika meningar, men det låg
i sakens natur, att det härvid ej var den -fåtalige och inom sig
söndrade adeln, utan de med hvarandra och med hertigen i
hufvudsak eniga ofrälse stånden, hvilkas åsigt blef den mest
gällande och hvilkas ärenden riksråden sålunda fingo gå. Detta
blef altså vinsten af deras passivitet!
Den 17 Oktober framlemnades detta gemensamma svar.
I det samma ombedes hertigen att fortfara med regeringen
och bifallas hans framstälda vilkor med afseende på
riksföreståndaretiteln, förbud mot interimsregeringens förbigående i
styrelseärenden samt vad till Polen, hvarvid anföres såsom skäl, att
konungen där saknade behöriga rådgifvare i svenska ärenden,
dock skulle man i enskilda angelägenheter få vända sig till
konungen, blott hans resolutioner ej bragtes till verkställighet
med förbigående af hertigen och rådet.
I fråga om religionen och ämbetsutnämningarna beqvarnade
sig emellertid den ofrälse riksdagsmajoriteten till en eftergift;
*) Att de gynnat de försök till opposition, som vi funnit bland adeln, kan
visserligen vara möjligt, men då måste det hafva skett i sådan hemlighet att ej
ens Knut Persson fått kännedom därom. För öfrigt är det nu omöjligt att
afgöra, huruvida adelns vacklande hållning i någon mån varit en följd af eller en
orsak till riksrådens passivitet.
2) Denna uppgift stöder sig på hertigens bestämda utsago till Sigismund.
Visserligen var hans afsigt därmed att öfvertyga denne om herrarnes andel i
Söderköpings beslut, men det är ej möjligt, att han kunnat våga en uppenbar
osanning angående en sak, som då måste hafva varit allmänt känd. Den 15
Februari 1597 skref han nämligen, att riksråden »varit själfva de samme, (som)
förbemälte Söderköpings beslut fattat och sammandragit hafva, förrän vi något
däraf visste på hvad sätt det skulle stäldt varda». Då detta yttrande tydligen
ej kan afse den slutliga redaktionen af beslutet, som skedde i hertigens eget kansli,
måste det hänföras till ständernas gemensamma svar, hvilket, som vi få se, helt
och hållet låg till grund för nämda beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
