Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94 — 3 5 96 81
sina bref till konungen, utan Jöns Tidiksson (en af Sigismunds
svenske sekreterare) hade annammat dessa till sig under det att
konungen både personligen mottagit och genast besvarat »åtskilliga»
beskickningar från Flemming och dennes medhällare. Men ej nog
härmed — hertigens och rådets sändebud hade äfven måst höra
försmädliga ord, hade kallats spioner, och det hade sagts dem,
att den ursäkt de gjort å hertigens och rådets vägnar »varit
osanning». Däremot satte man fullständig tro till hvad »andra
lögnaktige» hade att berätta, och det ansågs att man i Polen ej skulle
fått reda på den verkliga ställningen i Sverige, 0111 ej Karl
Gustafsson Stenbock, Peder Ras mus s on m. fl. af samma parti
kommit dit från Sverige;1) likartade bud hade också anländt från
Finland, och ett af dem, den katolske läkaren doktor Samuel —
hvilken efter Söderköpings riksdag sökt en fristad hos
Flemming — hade ~ under sin vistelse i Polen, hvarifrån han sedan
återsändes till Flemming, yttrat sig ogynsamt 0111 livad Erik
Sparre skrifvit till försvar för Sveriges anspråk pa Estland.
»Efter sakerna, sig så sällsamt nu låta anse så att alt är
illa gjordt», hvad hertigen och rådet gjorde till konungens ocli
rikets bästa, ansåg hertigen att det vore hög tid att hela rådet
komme till sammans för att förekomma, om någon olycka vore
å färde, »som illa är liknelse till», men när detta kunde ske,
fann han osäkert pä grund af de »ursäkter», som
Ostgötariksrå-den föreburo i sitt föregående dag ankomna bref, och han ämnade
ej ligga och vänta på dem, såsom han gjort några gånger förut,
utan finge de nu bära ansvaret, om någon olycka hände. Icke
desto mindre bad han längre ned i brefvet Sparre att skrifva
och förmana dem att med det första begifva sig af. Han
meddelade honom vidare, att gränsregleringen nu vore afslutad och
uttalade sin farhåga för att befälhafvarne på Kexholm kunnat
öfverlemna slottet till Ryssarne, fastän de ej inhemtat hertigens
och rådets bifall: »Gifve Gud att deras galenskap icke vore så
stor»,2) tillägger han däreftei. Slutligen yttrar han sig vidlyftigt
om den finska frågan; han omtalar därvid, att de andra riksråden
ej alis svarat på hans första skrifvelse i denna sak och angå-
*) »Det hade ock alla saker varit oklara, hvar herr Karl Gustafsson, Peder
Rasmusson och andra flere härutaf Sverige utaf det sällskapet icke hade dit kommit».
2) Den 27 April hade lian sändt till Kexholm ståthållaren på Viborg,
Arvid Henriksson Tavast, med befallning att ej uppgifva slottet, förr än han
erhållit hertigens och rådets order därom. Härmed torde det kunna anses
fullständigt bevisadt att det ej var Flemmings fel att Kexholms öfverlemnande in
till denna tid fördröjts.
Hist. Tidskrift. 1885. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
