Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅTT OCH VIGT I SVEKIGE.
203
Alnen t. ex. betyder arm, men man höll sig icke till hela armen
utan nöjde sig med den del däraf, som från armbågen sträcker
sig nedåt. Men hvar slutade denna underarm? — vid handleden,
eller, om handen togs med, vid hvilken fingerspets ? — vid
handleden torde alnen aldrig hafva slutat, men däremot har tydligen
en viss tvekan funnits mellan valet af tummens eller långfingrets
spets. Grekerna hade två aln^r, af hvilka den ena återgaf
afståndet mellan armbågen och långfingrets ända, den andra mellan
armbågen ocli samma fingers första led. Att äfven i Norden
någon ovisshet i detta afseende fanns, kunna vi sluta af det
isländska uttryck, som i svensk öfversättning heter’ tumme-aln,
d. v. s. en ain, som räckte från armbågen till ändan af tummen.
Man hade icke behöft tala om en tumme-aln, om man icke äfven
hade haft för sed att fästa sig vid afståndet mellan armbågen
och något annat finger.
Det sväfvande i de gamla måtten visar sig ock i bristen
på ett system af öfver- ocli underordnade mått. För att mäta
mindre längder tog man till hjelp dels underarmen, dels fotens
längd, dels fotens eller handens bredd, dels fingret, d. v. s. fingrets
bredd; det finger, som man därvid företrädesvis liöll sig till, var det
bredaste, tummen, och med mund — fingernagel, torde man hafva
menat bredden af tumnageln. Men mellan underarmens och
fotens längd och tummens bredd fanns icke något bestämdt
förhållande, som man den tiden liade kunnat observera. När det
gälde att mäta en längd, som gick öfver en ain, tog man till
hjelp först underarmen, sedan foten, sedan tumbredden och fick
sålunda ett additionstal af idel olikartade storheter. Foten
bibehöll sig ock under hela medeltiden som ett eget mått vid sidan
af alnen.
Men den tid kom, då man icke längre nöjde sig med dessa
ungefärliga bestämningar, då man ej längre ville åt enhvar
öfverläts att pröfva livad som var underarmens normala mått. Man
tog då ett långsträckt föremål, t. ex. en järnten, förklarade den
vara af den normala underarmens längd ocli öfverflyttade på
denna underarmens namn. När detta skedde hos oss, kan för
närvarande icke utrönas. Yi få stanna därvid, att det finnes i
Sverige en järnaln, som än i dag är fäst vid dörren på Stånga
kyrka på Gotland, som, efter inskriften (detta är rätt Göta ain),
tydligen varit afsedd att vara en gotländsk normalaln, ocli som,
att döma efter formen af inskriftens bokstäfver, tillkommit under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
