Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
HANS HILDEBRAND.
hvarom än i dag vittnar det svenska ordet lösören 1). Ordet öre
får härigenom en viss betydelse framför såväl mark som örtug,
men kan icke hafva fått denna efter det ordet blifvit en
vigt-eller räknemyntenhet, alldenstund öret som sådant icke egde
något företräde i användningen framför marken: man sade hellre
half mark än fyra öre. Denna så att säga allmängiltighet hos
ordet ore synes mig böra hänföras till den ursprungliga betydelsen,
hvilken måhända var ett stycke metall (företrädesvis ädel) af ett
visst mått, hvilket sedermera togs till utgångspunkt för ett
vigt-system. Att ordet i sig icke innebär begreppet af mått kan icke
förundra oss, då vi i vårt språk hafva så många namn för mått
som icke innebära det ringaste måttbestämmande. Det synes mig
alis icke omöjligt, att mark och örtug äro något senare tillkomna
som öfver- och underordnade enheter. Då man bestämde sig
för att låta åtta öre kallas en mark och öret delas i tre örtugar,
har man ursprungligen varit ledd af begäret att få lätt delbara
tal; åtta- och tretalen hade dessutom ganska allmän användning
hos oss och andra Germaner.
På frågan, huruvida det nordiska vigtsystemet är en
sjelfständig uppfinning — hvilket i sig icke är orimligt, ty våra
förfäder voro icke så litet försigkomna som herr Falkman antager —
eller om det kan och bör ledas tillbaka till ett annat och tidigare
vigtsystem vill jag här icke inlåta mig. På grund af hvad jag
nyss anförde, måste jag anse, att man vid försöket att finna äldre
främmande motsvarigheter bör gå ut icke från markens, utan från
örets vigt.
Med ali reservation mot möjligheten af misstag anser jag,
att vi böra, vid bestämmandet af våra vigtenheters tyngd, hålla
oss till de antydningar, som redan gjorda undersökningar lemnat.
De påfliga uppbördsmännen funno marken vara af något olika
vigt i nordens land. På 1330-talet uppskattades
Stockholms-marken till hvad vi på nutidens språk kalla 208 gr. vid pass,
Skaramarken till 214,7 gr., o. s. v. Genom vägning af k. Gustaf
I:s riksdalrar kom herr Forssell till resultatet 1 mark = 9/io
kölnisk mark = 210,4 6 gr., hvilket ju ganska godt stämmer med
de två förra uppgifterna. Då obestridligen medeltidens och den
*) Sedan penningen och dess namn kommit i bruk, fick pluralen penningar
betydelsen af förmögenhet, hvilket var helt naturligt. Ordet har ännu denna
betydelse, men torde förr, liksom nu, företrädesvis hafva betecknat kontanta
tillgångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
