Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARLSON, SVERIGES HISTORIA UNDER CARL XII.
15
författaren gifver dessa, man kan väl säga olycklige mäns minne
ären af arbetets vackraste frukter.
Angreppet på Polen eller rättare beslutet att afsätta konung"
August ledde Carl in på den väg, som sedan utan återvändo ledde
utför, tills ingen räddning mer var möjlig. Det naturliga hade varit,
att, sedan han skingrat den sachsiska hären och genom Kurlands
eröfring betryggat sin södra gräns, han vändt sig mot den farliga
fienden i öster, så som en gång beslutadt var och så som ännu en tid efter
öfvergången öfver Düna han själf har vidhållit. Alla skäl, militära
som politiska, tycktes fordra det. Men Karl hade tyvärr lärt att
förakta Peters styrka, under det han mot August hyste en till hat
gränsande personlig bitterhet, åt hvilken han, sannolikt ej utan andras
tillskyndelse, gaf alt starkare insteg. Så trädde tanken på ett krig
i Polen alt närmare. Att ännu en annan utväg fans, nämligen att
tillse, om ej freden stode att vinna på fördelaktiga vilkor, det tycktes
ej hafva ingått i hans föreställningar. Ty, ehuru både Peter och
August sökte freden, sannolikt på fullt allvar, vårdade Karl sig ej ens om
att upptaga anbuden. Man kan verkligen sätta i fråga, om han ens
ville hafva fred. Det sätt, hvarpå han tillbakavisade tsarens
framställning 1701, tyckes oss gifva Akerhjelm rätt i hans omdöme: »det
är som att säga att man vill hafva krig, ej fred.»
När därför Karl af grannskapet till Litthauen, där inbördes
kriget rasade, småningom lät sig indragas i dess fejder och när hans
blickar sålunda drogos mot söder i stället för öster, var det mindre
underligt, om han, i sin bittra stämning mot August, började alt
starkare hvälfva hos sig den tanken, att man först borde göra denna
trolöse fiende oskadlig. Men det oförlåtliga var, att han, ingripande
i försynens rätt, ville uppträda som en straffande domare öfver
konungar och folk, i det han fordrade, att först af alt skulle konung August
afsättas, emedan man aldrig kunde lita på hans ord och lofven, och
att ingenting, vare sig förnuftsskäl eller fosterlandets nöd, kunde
beveka honom att därifrån afstå. Hans försvarare hafva sagt, att, om
Karl efter slutad fred med August vändt sig mot Peter, hade den
förre genast fallit honom i ryggen, och att det därför var bättre att
först göra ända på August, och att det för öfrigt var en statsklok
tanke att vilja befria Polen från dess dåliga herrskare, för att efter
uppsättandet af en ny mot Sverige väl sinnad konung i förening med
Polens stridskrafter falla öfver tsar Peter. Ohållbarheten af detta
påstående, redan förut tillräckligt påpekad, ådagalägges på ett bindande
sätt af föreliggande arbete, hvars hela innehåll kan sägas concentrera
sig i en fällande dom öfver Karls polska politik.
Det synes aldeles vist, att Karl både nu och vid mer än ett
tillfälle längre fram kunnat aftvinga August en fred, som både
försvagat dennes inflytande i Polen tillräckligt, för att han ej längre
skulle vara för Sverige farlig, och tillika tryggat Sveriges gränser, ja
ej osannolikt fört till en Polens krigsförklaring mot Ryssland. Och
då Karl och hans försvarare ständigt invända, att man aldrig kunde
förlita sig på Augusts ord, så eger man fråga: Hvad värde hade väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
