Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
ÖF VERSIGTE R OCH GRANSKNINGAR.
folket och ej utan vådor för tronen sjelf. Grunden härtill lades, då
Erik XIV 1561 inrättade gref- och friherrevärdigheterna, hvilkas
innehafvare med tiden erhöllo så stora förläningar och rättigheter, att
de gerna ville anse sig såsom en öfver det öfriga folket stående klass.
— En på grundlig källforskning stödd framställning af dessa
förmåner och deras betydelse för rikets utveckling måste naturligtvis
vara af den största vigt för en klar inblick i Sveriges inre historia.
En sådan har dock hittills saknats, men denna brist skall, när det
arbete, hvars första del vi här vilja påpeka, fullständigt utkommit,
vara på ett utmärkt sätt afhjelpt.
Då Erik XIV vid sin kröning inrättade de nya värdigheterna
lofvade han äfven att gifva grefvar och friherrar medel att
underhålla dem. Emellertid synes han hafva tvekat att uppfylla detta
löfte, ty först den 20 Mars 1562 fick Per Brahe Visingsö och den
11 Juni erhöll Svante Sture Vestervik, Stegeholm m. m., hvarjämte
Gustaf Johansson ungefär samtidigt kom i besittning af Bogesund.
Om förläningsvilkoren nämna dock gåfvobrefven intet, men en mängd
bestämmelser härom finnas i de »konstitutionel*)), som konungen lät
uppgöra, och hvilka innehålla grefvarnes förpliktelser mot kronan.
Det visar sig af dessa, att det var högst obetydliga förmåner Erik
beviljade, men rätt mycket som han fordrade. Eusstjenst skulle göras
enligt russtjenstordningen; försummades den, hemföll länet till kronan.
Dessutom borde grefvarne vara redo att, när konungen det befalde,
»våga och uppsätta välfärd, lif, gods och egodelar». De fingo icke
hålla allmänna möten med folket i grefskapen eller inlåta sig i
förbindelser med utländska makter, icke försälja eller förpanta något af"
hvad de fått, icke heller lägga några skatte-, krono- eller kyrkogods
under sitt arf och ego, icke gifva privilegier eller i någon måtto
befatta sig med de städer de fått annat än hvad deras skatt vidkom,
icke höja eller minska skatterna eller tillegna sig domsrätt eller slå
mynt, bygga städer eller fästen eller slå under sig bergverk, ty
sådana skulle tillhöra kronan. Dessa och andra bud åtföljas af en
mängd straffbestämmelser såsom om konungen ansett sig hafva att
göra med fiender och icke med undersåtar. Rörande arfsrätten
stadgas att grefskapet skulle odeladt öfvergå till den äldste sonen, »så
ock efter hans död komma då till hans äldste son, sedan till den
andre, tredje och fjärde, e och e så länge någon mansperson uti
så måtto, som föreskrifvet står, af den äldstes stam och linie öfver
är». Sedan skulle det återfalla till kronan. — Sedan dessa
förbindelser undertecknats af läntagarne, gaf konungen dem ett
konfirma-tionsbref som än ytterligare inskärpte deras undersåtliga pligter.
Bestämmelserna om arfsrätten tolkar förf. så att endast den
äldste sonen och hans ätt hade arfsrätt, men om t. ex. den äldste
sonen dött före fadren, skulle länet icke ärfvas af den äldste
öfverlefvande, utan hemfalla. Denna tolkning synes oss föga sannolik,
utan torde meningen vara att den äldste öfverlefvande skulle ärfva
grefskapet, men att s. k. bak- och sidoarf ej skulle vara tillåtna. Ty
ur förfrs tolkning skulle kunna dragas så osannolika slutsatser som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
