Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
ÖF VERSIGTE R OCH GRANSKNINGAR.
hard afstått från den stolta ställningen af »alliirter nnd reichsfürst»
och helt enkelt såsom den främsta svenske generalspersonen tagit
befälet efter konungens fall. — Visst är att hertigen efter Gustaf
Adolfs död åter formligen beklädt den svenska generalsvärdigheten.
Men det kan ej förundra, att den, som knappast ville underkasta sig
Gustaf Adolfs bud, med svårighet fördrog att mottaga ordre af en
svensk adelsman. Det synes oss såsom ett af de största bevisen på
Axel Oxenstiernas utomordentliga förmåga, att han verkligen tvang
dessa oroliga småfurstar, som stolt började sina bref till honom: »von
Gottes gnaden» etc., att lyda. Prof. Droysen finner (sid. 88) det
öfverraskande, att man efter slaget vid Lützen dels delade armén dels
ej anförtrodde befälet hvarken åt hert. Wilhelm af Weimar, som var
svensk generallöjtnant, eller till landgrefve Wilhelm af Hessen, Sveriges
äldste bundsförvandt, utan åt två icke regerande furstar, Bernhard af
Weimar och Georg af Lüneburg. Hvad det första beträffar, så torde
den gjorda delningen ej vara så förvånande. Andamålet med tåget
till Sachsen hade varit Wallensteins drifvande ur landet. Det målet
var vunnet, och nu önskade Sachsen sjelft intet bättre än att blifva
af med de svenska arméerna. At de båda armékårerna gafs då samma
uppgift som de haft före tåget till Sachsen af Gustaf Adolf, den ena
att operera i nordvestra Tyskland och den andra att operera i
Pranken. —- För befälets öfverlemnande åt andra än hertig Wilhelm och
landgrefve Wilhelm har förf. sjelf angifvit skäl i Oxenstiernas fruktan
för regerande furstars sjelfrådighet. En annan orsak var väl äfven
rikskanslerens kännedom om hert. Wilhelms person, om hvilken
regeringen sedermera skref till Banér, att »han ingen respect hos fienden
hade, af hvilken han kan låta bruka sig till allehanda fåfängligheter».
Landgrefven åter hade sin egen armé och kände sig ej af de gjorda
dispositionerna sårad. »Als schwedischer officier», säger förf., gafs
åt hertig Georg Dodo von Kniphausen och åt hert. Bernhard,
generalmajor Lohausen. Det är svårt att förstå hvad förf. menar med detta
schwedischer. Den anförda källan är Chemnitz, men han begagnar
icke detta uttryck. Såväl Georg af Lüneburg som hertig Bernhard
voro i svensk tjenst och till börden voro Kniphausen och Lohausen
lika litet svenska som deras respective chefer. Hert. Bernhards
sjelfständighet torde lika litet här som annorstädes kunna vindiceras
under den tid då han både af sig sjelf och andra skrefs som svensk
general.
Vid skildringen af vårens fälttåg 1633 tyckes förf. lägga en viss
vigt därpå, att Bernhard, då han i mars sökte förbindelse med Horn
för anfallet mot Regensburg, »aus eigener initiative, unbeeinflusst von
Oxenstiern» beslöt att taga vägen utmed Regnitz och Altmühl i stället
för att gå genom Oberpfalz (sid. 125). Därvid må erinras att Horn
redan i februari anhållit att Oxenstierna ville beordra hertigen att så
hastigt som möjligt närma sig Donau. Han kunde göra sig tämligen
säker om Oxenstiernas bifall. Någon tid efter härarnes förening
utbröt det bekanta myteriet, vid hvilket hertig Bernhard misstänkts att
hafva spelat en mer än tvetydig roll. Det är bekant att en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
