Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
ÖF VERSIGTE R OCH GRANSKNINGAR.
öfrigt ej faller under vår domvärjo, äfven den är inspirerad af den
varma kärlek till våra minnen, som på senare tiden gifvit en så
fosterländsk prägel åt grefve Snoilskys sångmö. — Delens egentliga
»Minne», författadt af akademiens sekreterare D:r C. af Wirsén, är
egnadt åt skalden grefve Johan Gabriel Oxenstierna. Oxenstierna
räknas äfven han med skäl till dem, som bidrogo att Öfver Gustaf
IILs dagar kasta detta »skimmer», som vi hort omtalas och som
här i det kulna norden var ett i flere afseenden glänsande återsken
af den esprit och det fina vett, som vid Seinens stränder under tiden
före den franska revolutionen gaf åt sällskapslifvet ett så
oefterhärmligt och sedan dess oupphunnet behag. Oxenstierna förenade med
hofmannens belefvenhet en uddig, men på samma gång för det mesta
älskvärd qvickhet och en ovanlig lätthet för rim och meter, som
gjorde honom oumbärlig vid Gustaf III:s hof; han synes dessutom
ha varit en enkel och god menniska, som under rådspurpurn och
ordenskedjan bevarade kärleken till naturens skönhet och barnasinnets
oskuld. Det är sådana egenskaper, som röjas redan i hans numera
utgifna dagböcker från ungdomen, och som hans senare utveckling
ej har jäfvat. Bilden af den älskvärde skalden och den qvicke
gustavianen är det också som Oxenstiernas namn hos efterverlden
framkallar. Författaren till detta »minne» har ock gjort dem full
rättvisa, ehuru vi befara att hans omsorgsfulla och fina analys af
»Skördarne» knappast åt denna Oxenstiernas största dikt torde
förvärfva många nya läsare.
Men yttre omständigheter, börden och det lysande namn han
bar, drefvo skalden fram på en skådeplats, för hvilken han icke var
danad, — den högre politikens. Det är karaktäristiskt för Gustaf
III att han icke försmådde att på detta sätt begagna sig af sin
vän — till en utrikes minister, som ej invigdes i den utrikes
politikens hemligheter, och det är betecknande för Oxenstiernas
godmodighet och svaghet, att han så pass länge lät bruka sig till den
biroll han fick spela. Yid sidan af sådana ärelystnader och politiska
förmågor som Toll, Armfelt m. fl., kunde skalden med den idylliska
grundtonen ej gerna känna sig annat än illa till mods och på orätt
plats. Hans omdöme var ofta riktigt, men hans råd ej alltid
praktiska, och han saknade framför allt energien och viljekraften att
drifva något igenom. På sin politiska hållningslöshet gaf han under
förmyndarregeringen ett nytt prof, som man helst hade saknat i hans
lefnadslopp. Någon nämnvärd inverkan på vårt fäderneslands öden
kan han sålunda svårligen sägas hafva utöfvat.
Från någon del af den korta tid »då det ingick i konungens
vy, att han skulle brukas i de publika affärerna», såsom en annan
gustavian om sin egen ställning yttrade, har Oxenstierna emellertid
under titeln »Mitt minne» lemnat efter sig dagboksanteckningar, som
icke sakna intresse och värde. Han var en alltför begåfvad
iakttagare och stod hufvudpersonerna för nära för att icke hafva saker
af vigt att berätta jämte sina egna reflexioner. Det är möjligen
denna omständighet som kommit författaren att åt den politiska ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
