Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 15 94—15 96. 99
den 26 September, strax efter gudstjensten slut, blef
omsider den polska beskickningen mottagen af bertigen ocb rådet1),
hvarvid en af legaterna på sina kommittenters vägnar höll en
vidlyftig och# prydlig latinsk oration.
Liksom fordom Menenius Agrippa medels liknelsen om
magen och lemmarne för Roms plebejer framhöll vigten af
enighet och samverkan mellan samhällets olika beståndsdelar,
så sökte den polske legaten genom att påminna om hufvudets och
lemmarnes inbördes förhållande inskärpa samma lärdom,
till-lämpad på konung och undersåtar. Efter denna tribut åt
tidehvarfvets klassiskt-retoriska smak sökte han bevisa, att
förbindelsen mellan Polen och Sverige förpligtade dessa rikens
ständer att ömsesidigt beflita sig om hvarandras välfärd, och
förklarade därpå, att detta just var orsaken till legationens
afsändande, medan man i Polen trott sig finna, att Söderköpings
riksdag skulle medföra faror för den gemensamma konungens
myndighet, den förnämsta grundvalen för de båda rikenas
lycka. Han sökte äfven visa, att riksdagen varit onödig,
emedan konungen nu åvägabragt fred med Ryssland samt vid sin
afresa »allting ordentligen efter sig låtit», och därjämte olaglig,
alldenstund riksdagar ej lagligen kunde hållas i något rike utan
konungens samtycke och närvaro, och Sigismund i detta fall
till och med genom bref och mandat förbjudit ständernas
sammankallande. På grund häraf framförde han nu den polska
riksdagens uppmaning till hertigen och rådet att i allo
respektera konungens myndighet och afskaffa de beslut, som stredo
däremot, anförde de inbördes krigen i Frankrike och
Nederländerna såsom bevis på skadligheten af förändringar inom
stater, i synnerhet då de äro riktade mot en laglig arf konungs
rättigheter, och förklarade slutligen, att den polska nationen
enligt sin vana var beredd att våga allt för att försvara sin
Häraf framgår således oriktigheten af den vanliga uppgiften att
hertigen för en ögonsjukdom lät sändebuden vänta i 3 veckor. (Se Fryxell IV,
sid. 213). Som vi sett, belöpte sig det uppskof, som af denna orsak föranleddes
med hertigens afresa från Gripsholm och audienseD i Stockholm, vid hvardera
tillfället blott till några få dagar, och berodde det väsentliga dröjsmålet på
andra orsaker. Då den ifrågavarande Ögonsjukdomen spelade en så obetydlig
roll, blir det också mindre sannolikt, att den var låtsad. Att Gustaf Banér
ansåg den verklig, är för öfrigt tydligt (Hist. Bibi. II, sid. 296). Saken i och
för sig är ej af stor betydelse, men visar med hvilken försigtighet man bör
upptaga traditionerna från denna tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
