Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 105
med full sanning sägas hafva varit en följd ej af någon
olydnad mot konungen, utan af hemliga stämplingar, åsyftande att
genom det katolska partiet undertrycka det protestantiska, och
på grund häraf framhålles att konungen borde göra slut på
Flemmings rustningar, saint att han handlade mycket klokare
om han afskaffade oenigheten inom riket, än om han
underblåste den. Såsom det kraftigaste skälet för att konungens
befallningar, när han var utrikes, borde tillställas hertigen och
rådet och äfven af dem kunna pröfvas, anföres slutligen, att
konungen alltid enligt Sveriges lag var skyldig att styra riket
med sitt råds råd. Rådet ålåg det ock att påminna konungen
om rikets rättigheter, och under konungens besök i riket hade
det äfven fullgjort denna farliga pligt, men då hade grunden
lagts till de följande förvecklingarne genom tillskyndelse af
obehöriga rådgifvare, som ville »att Sveriges rike skulle regeras
enligt arfsrätt, men Svenskarna med träldom», hvilken sistnämda
var desse förhatlig, under det att de däremot gärna stodo fasta
vid arfriket »dock lika som vid en grund och ett förbund,
hvilket tjenar till att bevara och föröka deras friheter och icke
till att tränga dem någon träldom uppå, efter som själfva
arfföreningen klarligen utvisar».
Beskyllningen att i Söderköping hafva pålagt skatter
besvaras därmed, att ständerna godvilligt åtagit sig en bevillning,
och det i ett af de fall, då lagen medgaf en sådan, och för
förebråelsen att hafva i sitt namn slagit mynt försvaras
hertigen därmed, att han under konung Johans tid fått utöfva
denna rätt.
Härefter följer en förklaring, att dessa svar blifvit afgifna,
icke därför att man var skyldig räkenskap till någon annan än
till konungen, när han var närvarande, utan för att göra
uppenbart för alla, huru orättvist Svenskarne blifvit beskylde för att
hafva upprest sig mot konungens myndighet. Hvad de polska
och lithauska ständerna angick, så erkände väl Svenskarne dem
för vänner och undersåtar af samma konung men ej för
domare. Ville de emellertid verkligen afvända olycka, då borde
de förmana konungen att icke följa orättrådiga anslag och
ingifvelse^ och att tänka mindre på den religion, med hvilken
Svenskarne dyrkade Gud, än på den trohet de visade konungen.
Liksom legaterna begärt att alt skulle afskaffas, som stred mot
lag och rätt, så begärde hertigen och rådet nu det samma. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
