Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
NILS HÖJER.
punkt, kan landets egen son vara likaså fördomsfri som
främlingen, förutsatt att han äfven i främmande folks häfder har
samma kunskaper. Skilnaden är också faktiskt i dylika fall
vanligen den, att främlingen lägger sitt eget folks odling eller
nationella väl till grund för bedömandet af ett annat folks lif och
därför vanligen blir orättfärdig. Eller tror man, att en dansk
man skall kunna skrifva Sveriges eller Norges historia bättre
än en svensk eller en norrman och tvärtom? Det första vilkoret
för att ett arbete af hvad slag som hälst — och i synnerhet ett
arbete, som kräfver så utomordentliga uppoffringar som
häfdatecknarens — skall göras väl är att det utföres med kärlek och
sympati för föremålet. En sådan eger ingen i högre grad än
landets egna barn, och det visar sig äfven, om man tager en
öfverblick af de befintliga nationella häfderna, att alla de bästa
blifvit skrifna af de respektiva nationernas egna söner.
Understundom händer det väl, att en främling kan utföra
ett godt nationalhistoriskt arbete; men då har han på så sätt
naturaliserat sig själf, att han kunnat göra det främmande
folkets nationella odling till mål för sin berättelse och till
måttstock på hvarje punkt Icke ens då man i våra dagar skrifver
de döda folkens häfder, t. ex. Greklands och Roms, kan detta
’ske med framgång utan en så beskaffad naturalisation. Den
som skrifver Greklands historia, måste känna, lida och tänka
som en grek. Begär man, att han skall stå lika ointresserad
gent emot det folk, hvars häfder han skrifver, som anatomen
öfver sitt kadaver, så fordrar man helt enkelt en orimlighet ;
ty under sitt arbetes gång får han icke att göra med nervtrådar
och muskler, utan med lefvande andar, med personer. Deras
känslor och föreställningar anslå motsvarande strängar i hans
«gen själ och hans fantasi låter honom lefva med midt bland
det förgångna folket, hvars lif han lär sig att allt bättre förstå
i samma mån, som anknytningspunkterna mellan honom och
föremålet äro många och starka. Men att själf förstå är
naturligtvis en förutsättning för att låta andra förstå, således för att
skrifva historia. Den nationella häfdateckningen förlorar därför
ingenting på att historieskrifvaren står i samma förhållande till
nationen som en son till sin moder.
Men en frestelse ligger nära till hands för den nationella
häfdatecknaren, nämligen den, att i det han uppfattar såsom
framsteg alla de händelser, som bidragit til.1 de nationella sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
