Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
NILS HÖJER.
Först och främst ligger en ytterst vigtig skilnad däri, att
den norske konungen var »odelsboren till Norges rike» under det
uppsvearne och sedan hela rikets ombud valde eller vräkte den
svenske konungen. I äldre tider, då lagen var obestämd och
de konstitutionella garantierna små eller inga, uppfattades
arfsrätten icke utan grund såsom i sig innebärande ett envälde i
modern mening. Detta envälde modifierades visserligen länge i
tillämpningen därigenom, att man i följd af bristen på klara och
erkända tronföljdsregler kunde skaffa sig ett slags valrätt mellan
olika ättlingar, hvilken metod de andlige och verldslige
stormännen länge använde till egen fördel; men så mycket medförde
dock det af den allmänna opinionen erkända anspråket, att om
en konung en gång kommit upp på tronen, han kunde göra sin
vilja gällande med en ojämförligt mycket större kraft än någon
svensk konung under medeltiden. Man erinre sig blott
kristendomens införande i de respektiva landen. Harald Hårfagers
nyssnämda grundsats om konungens eganderätt till ali landets
jord blef väl efter honom lika litet tillämpad i alla
konseqven-ser, som detta i Europas öfriga stater någonsin kunnat ske;
det heter också, att Håkan Adelstensfostre återgaf bönderna
deras odal. Men om också bondens fulla eganderätt till jorden
blef erkänd och konungen i Norge icke häller någonsin fick
godtycklig beskattningsrätt, så har dock krafvet icke blifvit helt
uppgifvet och har lemnat betydande spår efter sig i
lagstiftningen. Då satsen återkommer i konungsspegeln med orden,
att »konungen eger hela riket och likaså hela folket, som i riket
är», och i det något senare Hirdskrå från Magnus Lagabötes
tid, där det heter, att »hans (konungens) egendom och odal är
hela landet», så ligger väl icke nödvändigt mera i dessa ord, än
att konungen hade rätt att gifva land och län åt hvem han ville
och likaså återtaga, således i starka ord ett häfdande af
konungens öfverhöghet. Men denna öfverhöghetsrätt är starkt uttryckt
i lagstiftningen allt från dess tidigaste minnesmärken.
Det är bekant, att allmänning i Sverige egdes af
menigheternas land, härad eller by, hela medeltiden igenom; i Norge
däremot finna vi redan från äldsta tider konungens höghetsrätt
gällande, så att ingen fick därstädes rödja mark eller anlägga
nybygge utan konungens samtycke, och om det skedde, blef
nybygget och odlingen konungens egendom. I öfverensstämmelse
med denna eganderätt står stadgandet, att vrak eller hval, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
