Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION-EL HISTORIESKRIFNING.
147
konung Olaf den helige och den senare konung Magnus
Erlingsson1), men däraf framgår i alla fall att man på den tiden, då
samarbetningen företogs, vant sig att betrakta konungarne som
lagstiftare tillsammans med folket eller till och med att
företrädesvis från dem mottaga initiativ till lagförändringar. För
öfrigt erfordrades folkets samtycke till ny lag såväl i Norge som
i Sverige; men här var den väsentliga skilnaden, att då detta
samtycke i Sverige måste utverkas af de till folktingen
församlade bönderna, som företräddes af sin folkvalde lagman, så
erfordrades i Norge bifall af lagtingens representation, som bestod
af ombud från fylkena, utvalde af konungens egna tjenstemän
af lägre eller högre rang, årmän eller ländermän.
Skarpast framträder skilnaden mellan det norska och svenska
konungadömet, om man betraktar konungamaktens organ i
landsorterna och deras ställning till folkförbunden. Under det att vi
i Sverige jämte konungens landshöfdings och länsmän finna
själfständiga organ för folkforbunden lagmän, häradshöfdingar
och domare af vida större inflytande än konungens ombudsmän,
så finna vi däremot i Norge ali offentlig myndighet utgå från
konungen. Arman, ländermän, syslomän, lagmän, alla äro de
i historisk tid konungens edsvurne tjenare och löntagare. Man
har fäst mycken vigt vid det öfverväldigande inflytande som de
högättade ländermännen såsom sannskyldiga bondehöfdingar
utöfvade i fylkena i motsats till de lågättade årmännen, som endast
hade konungens gunst att lita till2), och det är mycket sant,
att ländermännen voro så mycket mäktigare än årmännen, just
emedan de hämtade sitt inflytande från två håll, då de förenade
den makt, de af gammalt egde såsom storbönder i fylkena
eller vikingahöfdingar, med den de hade i konungens tjenst.
Men det norska konungadömets styrka i jämförelse med det
svenska framgår just däraf, att konungarne, så långt tillbaka
i tiden som norsk historia går, förstått att draga
bondehöfdin-garne Öfver i sin tjenst eller tvungit dem att tjena sina intressen,
och detta — såsom vi skola se — för priset af en högre rang
och högre personlig rätt.
Endast i Gulatingslagen omtalas ländermän och årmän på
ett sådant sätt, att man däraf kan göra sig en föreställning om
*) Maurer, Die Entstehung der älteren Gulapingslög, sid. 48.
2) Se t. ex. Kejser, Efterladte Skrifter, II, Afd. 1: sid. 110 o. f. Sars,
Udsigt, på mångfaldiga ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
