Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
NILS HÖJER.
verket synas ock bevillningar ytterst sällan hafva förekommit i
Norge; men just detta är ett af de starkaste indicierna för
böndernas politiska vanmakt och konungadömets öfverväldigande
inflytande. Öfver allt i verlden visar det sig, att där
konungamakten har så stora inkomster till sin disposition, att den icke
behöfver anlita särskild bevillning, där är enväldet antingen
genomfördt eller för dörren. Och omvändt — där
konungamakten icke har tillräckliga medel att upprätthålla statsstyrelsen
utan att lita till extra beskattning, där försvinner enväldet,
ty folket lär sig att bestämma vilkoren. Nu egde den norske
konungen i kronogodsen, i böter och konfiskationer, i sin
vidtomfattande arfsrätt, sitt monopol och sin förköpsrätt så stora
inkomstkällor, att han enligt regel intet mera behöfde, ty dels
voro dessa inkomstkällor i förhållande till folkmängden och rikets
hjälpkällor mycket betydande, dels synas konungarne tidigt hafva
inrättat statsstyrelsen med stor klokhet och sparsamhet. Och
om en bevillning någon gång vid utomordentliga tillfällen
behöfdes, så stod det konungen fritt att vädja till folket inom
hvilka områden som hälst, häradsting, fylkesting eller andra
möten. Det är klart, att motståndskraften inom sådana mindre
områden måste hafva varit ganska ringa, och att det i allt fall
icke gärna kunde komma i fråga att uppställa några vilkor med
hänsyn till statsstyrelsen i allmänhet.
Förvaltningen ålåg — såsom vi sett — ländermännen i
deras respektiva syslor å konungens vägnar. Voro de möjligen
ock hvad vi skulle kalla den kommunala förvaltningens
föreståndare i sina distrikt? Detta kan väl hafva varit fallet
särskildt i de delar af landet, där ländermännen voro jämförelsevis
talrika och syslorna små, således i Gulatingslagen; men på en
tid, då de kommunala bördorna hufvudsakligen utgjordes af
lagstadgade besvär, kunde intet synnerligt inflytande utöfvas af
kommunalstyrelsens föreståndare såsom sådana.
Det heter emellertid uttryckligen och framgår för öfrigt af
sagorna, att de »rådde mest för bönderna», men den myndighet,
som det öfvermäktiga konungadömet förlänade, var väl efter ali
sannolikhet en väsentlig orsak eller medverkande faktor till deras
inflytande äfven i andra afseenden. Detta århundrades norska
historia har icke litet att förtälja om jämförelsevis underordnade
tjenstemän, länsmännen, som i olika delar af landet »rådt mest
för bönderna» och spelat rollen af verkliga bondehöfdingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
