Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION-EL HISTORIESKRIFNING.
153
Detta inflytande har till en del grundat sig därpå, att de tillhört
gamla bondeslägter och själfva varit jordegare, men ock väsentligen
därpå att deras offentliga tjenst gifvit dem en vana vid allmänna
värf och en noggrann kännedom om distriktets ärenden och
personer, som gjort dem framför andra egnade att föra böndernas talan.
Hade konungen varit bunden till vissa personer vid valet
af ländermän, så kunde man betrakta konungatjensten som ett
bihang till bondehöfdingarnes naturliga ledareroll inom deras
distrikter, men detta var icke fallet hvarken efter lag eller sed.
Enligt lag kunde konungen med hirdens råd gifva län och
därigenom samt genom det därmed förbundna upptagandet i hirden
göra hvem han ville till ländermän utan andra vilkor, än att
det ej finge låda något vanhederligt vid personen eller hans ätt,
i hvilket fall hirdens ledamöter kunde draga saken till
ransak-ning inför hirdstämmax). Konungen var således visserligen
for-pligtad att välja sina förtroendemän bland rikets mera ansedda
slägter, men att han icke var bunden vid ländermansätterna
framgår såväl af lagens ord som af Norges historia2). Af
Gulatingslagens stadgande (kap. 206, jfr 37), att ländermans son
skulle taga ländermans rätt tills han blef 40 år, men sedan
hölds rätt, om han ej till dess fått län af konungen, samt
af ett stadgande i Borgatingslagen (I, kap. 12), som likställer
med ländermännen dem af deras söner, som ännu hade hopp
om land (er i landvanum ero), kan man visserligen se en
tendens att göra ämbetet ärftligt, men icke häller mera. Och
då uppstår frågan, från hvilken tid denna tendens härleder sig.
Man har hittills allmänt antagit, att ländermansinstitutionen
är en direkt fortsättning af hersens fore Harald Hårfagers tid
befintliga ämbete, som skulle omfattat ett härad, och i enlighet
härmed har. inan satt ländermännen s antal betydligt högre, än
det i verkligheten varit. Storm antager, att hers ar först
tillkommit under Harald Hårfager, och att namnet icke har något
med härad att beställa, utan att fast mer fylket varit hersens
*) Hirdskrå, kap. 30. Enligt kap. 18 föreslog konungen en ländermän i
hirden med följande ord: »Om denna man bland de fleste har ett godt rykte
(er festum kunnigr at godu), då vill konungen för hans tjensts skull leda honom
till äressäte och den rang, som är högst inom hirden med ländermans namn;
all den rätt som följer ländermans namn gifver konungen honom fullständigt
med guds miskund och hjälp med ländermans heder och sådana förläningar,
som höra till ländermans rätt; men det är 15 markers veitsla».
2) Flere exempel på nye män, som gjorts till ländermän, anföras i Storms
nyssnämda afhandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
