Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
NILS HÖJER.
läsa prof. Sars sista bok; ty i detta arbete, som just skall
förklara, »huru folket småningom mognade till politisk
själfständighet och en fri författning», finnes intet enda bevis för att
Norge — ja man kan nära nog säga att en enda norrman —
fore det ödesdigra året 1807 vare sig kände behofvet af en
förändring eller gjorde minsta försök eller ansats till att vinna
en sådan.
För att icke missförstås skall jag förutskicka en
anmärkning. Jag är fullt enig med professor Sars däri, att om icke
skilsmässan mellan Danmark och Norge 1814 hade
blifvit^ram-tvungen genom yttre våld, så hade den sannolikt i senare tid
inträffat i alla fall. Men detta icke därför att Norge småningom
mognat till en själfständig politisk tillvaro eller själft hyste
någon allvarlig önskan om förändring eller egde krafter att
genomdrifva en sådan, utan därför att den gamla förbindelsen
med Danmark var onaturlig, framför allt med hänsyn till
landets geografiska läge. Särskildt måste detta med nödvändighet
medföra en önskan om skilsmässa å norrmännens sida, såsnart
man för Danmarks skull råkade i en långvarig fejd med en
större sjömakt. Hade den dansk-norska staten egt bestånd
längre in i detta århundrade, i hvilket fall detta samhälle
sannolikt lika litet som Danmark ensamt kunnat undandraga sig
verkan af tidens liberalt politiska idéer och således måst skaffa
sig en representation, så hade väl ock sannolikt en lifligare
önskan vaknat hos norrmännen om en egen statlig tillvaro, i
synnerhet som ett fritt politiskt lif måste hafva bragt många
skiljaktigheter mellan de bägge folken och deras inre
förhållanden och intressen i dagen, hvilka enväldet förut öfverskyggat
eller i tysthet tillgodosett, så att de icke åstadkommo några
rifningar mellan folken. Men en klok gemensam styrelse hade
sannolikt under gynsamma yttre förhållanden kunnat länge
förebygga en sådan katastrof, och att skilsmässans resultat för
Norge blifvit ett helt annat än hvad det nu blef, är i allt fall
icke blott möjligt, utan ock ganska sannolikt.
Man kan icke med starkare ord erkänna Norges nationella
abdikation 1536 än hvad Sars gör. »Norges politiska
själfständighet och en god del af dess nationella föll samman af sig
själf . . . Norge fortfor också i följande tid att heta ett
konungarike för sig, men det var också nästan endast titeln det
behöll –. Faktiskt blef Norge från 1536 till 1660 regeradt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
