Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
NILS HÖJER.
min Grav!» Konungen följde detta råd och fylde sin uppgift
med glänsande framgång, hvilket visserligen mera berodde på
svenskarnes måttliga anspråk än pä några åtgöranden från hans
sida. Men icke borde hans namn därför skymfas •— af
norrmän! Hans fel var, att han ej var soldat eller fältherre, men
det borde norrmän minst af alla beklaga. Det var ju
uteslutande hans egen skada. För öfrigt var han icke häller ensam
om sin svaghet. Om splittring och vankelmod, ja äfven om
arméns »fæle Aand» har man ju intyg från många håll, och
Kristian Fredrik har själf bedyrat, att hans egna generaler aldrig
läto honom höra annat än berättelser om fiendens öfverlägsna
styrka och omöjligheten att göra motstånd1).
Man torde förundra sig öfver att en sådan forblindelse är
möjlig hos en författare, som både visat omfattande kunskaper och
ett skarpt förstånd. Prof. Daae tyckes söka förklaringsgrunden
åtminstone till en del däri, att det hat mot Sverige, som Sars
tillskrifver sina landsmän i det 18:e århundradet, skulle
fördunkla hans egen historiska blick. Jag tror, att grunden
väsentligen ligger på annat håll. Ofvan är framhållet, att det
utpräglade rangväsende, som genomgår Norges äldsta lagar, mera
är att betrakta som en verkan af »den honette ambition», än
af samhällets aristokratiska byggnad. Holberg, den störste af
norrmän, som annars och visserligen med ali rätt sätter sina
landsmän högt, klagar ock bittert öfver, att de i hans tid
ännu värre än danskarne voro gripne af den honette ambition.
Sars, som tager Holbergs intyg till godo för Danmarks del, vill
alis ej kännas vid det för Norges. Jag vill icke fälla något
omdöme om den saken, men det förefaller nästan som en ödets
ironi, att den store bergensaren skall i denna punkt jäfvas
på en tid, då just denna känsla blifvit upphöjd till en
bestämmande faktor i Norges politiska lif, och jäfvas af just den
man, som själf gjort denna samma »honette ambition» till
ledande princip för norsk historieskrifning. För den historiska
forskningen kan en sådan häfdateckning icke medföra något
varaktigt resultat. Hvad 1814 års händelser angår, är
vederläggningen redan gjord i den vigtiga samling af historiska aktstycken,
som skall närmare omhandlas i nästa afdelning af denna uppsats.
Nielsen, Bidrag til Norges Historie i 1814, II, sid. 108.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
