Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETEN OM FRANSKA REVOLUTIONEN.
5
och traditionerna från den gamla ? Med stor skarpsinnighet har också
Sorel uppvisat, huru man vid nästan alla yttringar af den
revolutionära despotismen endast följde de vägar, soin konungadömet förut
anvisat, och efter att hafva tagit del af denna utredning kan man
svårligen undgå att instämma i hans yttrande, att, huru mycket man
än under revolutionen predikade för Fransmännen att de voro
Engelsmän, Amerikanare, Romare, Spartaner, förblefvo de dock ej något
annat än Fransmän från det 18:de seklet, och att den gamla
regimens ande återfinnes t. o. m. i de institutioner, som voro bestämda
att tillintetgöra den samma. I denna uppfattning vill förf. emellertid
ej se en ursäkt för skräckväldets maktmissbruk, han påpekar, att
dessa tvärtom därigenom mista den imponerande karaktär som man
förut tillagt dem. Terroristernes öfvergrepp visa sig i sjelfva verket
blott hafva varit ett stort plagiat, hvars enda egendomlighet ligger i
dess klumpiga öfverdriften Äfven det napoleonska enväldets lätta
uppkomst finner sin förklaring i denna den gamla regimens fortbestånd
midt under revolutionens omstörtningar: under namn af folkmakt
fans enväldet fullt utbildadt och färdigt och behöfde blott öfverflyttas
från folket till Napoleon, liksom förut från konungen till folket.
Emellertid är det ingalunda blott revolutionens misstag, som förf.
funnit vara betingade af Frankrikes föregående historia. Han gör full
rättvisa åt de verkligt ädla tendenser, som voro verksamma i den
stora rörelsen och utgöra förklaringen till dess verldsbefriande
karaktär, men äfven dessa hafva enligt honom sin grund i den föregående
utvecklingen. Det är denna, som bragt till mognad lika väl de goda
som de svaga sidorna i den franska folkkaraktären; hvad som röjer
sig i revolutionens ljusa partier, är emellertid ingenting annat än
just de förra: dygder alstrade af de förhållanden som under seklernas
lopp varit egendomliga för det franska folkets historiska lif, och det
moderna Frankrike har därför att i sin forntid söka förklaringen ej
blott till sina olyckor, utan äfven till sin storhet. Ja äfven i
revolutionens yttre politik visar förf. att man blott följde traditionerna från
det gamla Frankrike. Kanske kan man stundom känna sig böjd att
här i hans resonemang finna en viss benägenhet för konstruktion,
såsom med afseende på den skilnad, han genom hela Frankrikes
historia tror sig kunna spåra mellan »guerres communes» et »guerres
de magnificence», men onekligen är det egendomligt att i början af
1300-talet en fransk rättslärd uppdrog gränserna till ett franskt
verlds-välde, med sekularisationer i Tyskland och vasallriken, utdelade åt
den franske herskarens slägtingar, och att denna tanke sedan gång
efter annan dyker upp, tills den slutligen genom Napoleon
förverkligades — för ett ögonblick.
Äfven förf:s teckning af det öfriga Europa både före och efter
revolutionen erbjuder mycket som är vardt uppmärksamhet, och
särskildt bör anmärkas att man här finner en större kännedom om andra
moderna länders historia än som plägar vara vanlig hos franska
skriftställare. Framställningssättet är dessutom öfver allt i arbetet
synnerligt fängslande. Allt torde man dock ej obetingadt kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
