Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
C ABL GUSTAF MALMSTRÖM.
kant; säkert är att bland ridderskapets och adelns handlingar
för utskottsmötet förvaras ingen annan fullmakt för de uppländska
ombuden än den af regeringen ogillade.
Till ordförande för adeln utsågs — sedan några andra
föreslagna icke kunnat mottaga förtroendet — landshöfdingen i
Nyköping f. d. amiralen friherre Hans Clerk, en både i krigiska
och fredliga värf mångbepröfvad man, men nu 71-årig och
sjuklig. Enligt rådets beslut (d. 11 Febr.) skulle han icke kallas
landtmarskalk, eftersom det icke skulle vara någon riktig
riksdag; men den benämningen brukas dock, ej blott i mötets
handlingar, utan ock någon «gång i sjelfva rådsprotokollet.
Adelns ledamöter voro till största delen ämbetsmän med
insigter och erfarenhet, bland dem åtskilliga godsegare; deras
öfverläggningar fördes derföre i allmänhet med lugn och måtta,
ehuru ämbetsmännen i långa tider icke fått sina löner, och
godsegare trycktes af utlagor — det sades i sekreta utskottet att
hvart frälsehemman under kriget utgjort 1,300 d. s. m. — De
mest betydande vid adelns öfverläggningar synas, så vidt man
kan dömma af protokoll erna, hafva varit landshöfdingen i
Vestmanland frih. Gustaf Cronhielm, kammarrådet frih. Joh. Casimir
Fleming, bröderna frih. Per och Konrad Ribbing, den förre
lagman, den senare assessor i Svea hofrätt, lagman Reenstjerna*
m. fl. Den gamla adliga oppositionen representerades af den
sjuttiotreårige lagmannen i Uppland, Carl Gustaf Gyllencreutz,
som 1680 protesterat mot enväldet, ännu okufvad och fritalig,
men sansad i sitt klander; han tog varnande exempel från tid
som gått, beklagande »separationen» 1680, som haft adelns
undergång till följd; han fordrade fullständig öfverläggningsfrihet:
»vi hafva på tretton år icke varit tillsammans; vår nöd är så
stor — skulle man ej få tala derom, vore altför illa». Hetsigare,
inen knappast välbetänktare voro t. ex. hofmarskalken Nicodemus
Tessin, som i synnerhet ifrade för en beskickning till konungen,
och f. d. schoutbynachten grefve Axel Lewenhaupt, som med
skarpt klander, af hvad som gjorts, och klagomål öfver eget
åsidosättaude*), förenade en öfverdrifven konungskhet, som knappt
ser ut att vara naturlig.
Presteståndet räknade 42 medlemmar närvarande,
Ärkebiskopsstolen var ledig, och ståndet valde till talman biskopen i
’) Han hade 1691 fått afsked, hvarom se rådets bref i Histor. Handl. IX» 8.
8, och sedermera förgäfves sökt återfå sin tjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
