Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
O. H. STRÅLE.
dans la chambre des Nobles», straxt fore 1680 års riksdag ander
någon förevändning afsändes till Pommern, »de peur qu’ils
n’enseignassent aux autres à parler avec liberté». Af samma anledning
blef, heter det, Otto Wilhelm Königsmarck förbjuden att
deltaga i samma riksdag, ehuru han därom gjort anhållan hos
konungen. Härmed förhöll det sig sålunda att Königsmarck
egde en oafgjord tvist med staden Stralsund; denna hade blifvit
hänskjuten till skiljomäns afgörande, och just de tre ofvannämnde
hade blifvit utsedda att i sådan egenskap afdömma tvisten.
För öfrigt kunde svårligen Pufendorf, om han författat Les
Anecdotes, varit i okunnighet därom att Henrik Falkenberg vid 1675
års riksdag var en af de ifrigaste att påyrka räfsten med
riksförmyndarne och af sådan anledning äfven blef ledamot i stora
kommissionen, lika litet som att samme Falkenberg var
landtmarskalk vid 1678 års riksdag i Halmstad, där 1655 års
reduktionsbeslut i sin utvidgade form intogs i det af honom sjelf
underskrifna riksdagsbeslutet. Liksom i flera andra fall glömmer
författaren äfven här hvad förut blifvit yttradt, ty redan sid. 140
förebrås Falkenberg att hafva lemnat stora kommissionen
åtskilliga upplysningar — Falkenberg var kammarråd — huru
efterräkningarne med vederbörande bäst kunde uppsökas.
I strid mot hvad sid. 105 och 107 anföres om Johan
Gyllenstiernas planer emot rådet och särskildt hans misslyckade
försök att på sin sida vinna Claes Rålamb och Ernst Kurck,
berättar franske ministern, att Gyllenstierna egde alla riksråden
till fiender, och att just Kurck och Rålamb stodo i spetsen för
den mot honom rigtade kabalen samt att, när Gyllenstierna våren
1680 redan låg illa sjuk, men en gång härunder berättats hafva
blifvit något bättre, sagde två riksråd härvid hållit på att dö
af förtrytelse1).
Uppenbar är författarens tvetalan, när han, sid. 105, låter
Johan Gyllenstierna hysa mordiska anslag mot konungens lif, i
afsigt att sedermera sjelf i spetsen för en republik få leda
Sveriges öden, men kort därefter, sid. 123, yttrar att
Gyllenstierna mer än väl visste, huru hatad han var af de store i
landet och lika väl insåg att, om något dödligt komme vid
konungen, han då ej kunde vänta sig annat än att man läte
honom »endurer le derniere supplice». Eller då, sid. 118, omtalas
») Carlson 1. c. sidd. 18 o. 58.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
