Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION EL HISTORIESKRIFNING.
251
räkning eller behålla dem. I måsten endast förena Eder med
svenskarne under samme konung, på det att intet krig må
framdeles föras mellan de båda landen.» I själfva freden har ock på
svenskt initiativ och sannolikt Karl Johans eget den punkten
influtit, att Norge skulle vara »ett konungarike, förenadt med
Sverige». Detta oaktadt har denna fred som bekant länge nog
blifvit så tolkad, som om den skulle afsett att göra Norge till en
svensk provins. Att raka motsatsen genom freden åsyftats blef
dock redan för Norges urtima storting 1814 klart och tydligt
utveckladt af Wetterstedt, som själf afslutit densamma,1) och
märkeligt nog återfinna vi alldeles samma tankegång i den förklaring,
som Lörd Liverpool afgaf till norrmännens ombud i England,
Carsten Anker, i ett sammanträde den 26 mars 1814. »Jag
anmärkte», berättar lorden, »att jag icke kunde anse det sätt, hvarpå
afträdelsen å danska konungens sida egt rum såsom i någon mån
inverkande på frågan. Konungen af Sverige hade af honom fordrat
endast afträdandet af hans egna suveräna rättigheter, och det var
en naturlig sak, att han, hvilka förmåner han än kunde finna
för godt att bibehålla åt eller förläna invånarne, önskade, att
detta måtte blifva en frivillig handling å hans sida och icke
beroende på några föreskrifter från den makt, från hvilken han
erhöll afträdelsen.» Liverpool kunde också enligt bemyndigande
från den svenska ministern försäkra Anker, »att Sverige aldrig
haft någon tanke på att inkorporera Norge i Sverige». *)
Omedelbart efter fredens afslutande uppfordrade Karl Johan den
svenska regeringen i Stockholm att genom en proklamation
tillförsäkra norrmännen konstitutionela rättigheter.
I dessa på samma gång kloka och ädla afsigter understöddes
han ock af sina svenska rådgifvare. Sålunda yrkade t. ex. G.
Adlersparre, att man skyndsamt skulle tillkännagifva norrmännen
sina planer. Själfve Engeström, som torde vara det egentliga
upphofvet till regeringens söl och halfva löften, yrkade dock nu
äfven han på ett norskt initiativ i föreningsfrågan, således en
öfverenskommelse. Med sanning kunde således Karl Johan skrifva
till de svenska kommissarierna vid norska stortinget, att »vi
(svenskarne) alltid haft för afsigt att komma öfverens med nationen».
Efter freden i Kiel måste Karl Johan emellertid draga bort
till kriget mot Napoleon, och när han återkom, var Kristian Fre-
x) Höjer, Statsförbundet Sverige-Norge, sid. 18 o. f.
2) Scævola a. st. III, 414—16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
