Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
NILS HÖJER.
Men nu bereddes kommissarierna en stor öfverraskning: de
funno den svenska hären marschfardig och Karl Johan fast
besluten att hällre upptaga kampen omedelbart än antaga de
erbjudna föreningsvilkoren och lemna hufvudfrågan rörande Kristian
Fredrik oafgjord eller oklar; de funno, att både Karl Johan och
hans generaler kommit till full insigt om att Kristian Fredrik
kört fast i en återvändsgränd, ur hvilken endast kriget kunde
rädda honom, och att sinnesstämningen i den svenska hären var
afgjordt för kriget.
Inför denna situation tappade kommissarierna hufvudet. På
eget initiativ1) företogo de emellertid ännu en gång en resa till
Norge för att ånyo förelägga Kristian Fredrik de svenska vilkoren,
i hvilka tvänne mindre betydande modifikationer medgåfvos, då
man afstod från Kongsvinger och utsträckte blockadens
upphäfvande till hela Norges kust. Kristian Fredrik, som ansåg sig
lika mycket förhindrad att antaga dessa vilkor som de förut
erbjudna, trodde nu, att man endast ville vanära honom och
underkufva Norge, under det äfven kommissarierna förlorade sig i
allahanda gissningar rörande kronprinsens äregiriga planer.
Likasom Mårtens förut misstänkt England för att vilja draga
ekonomisk vinst af det norska provisoriet eller att vilja göra
föreningen så lös som möjligt eller rent af arbeta för ett
oafhängigt Norge på grund af Fosters uttalanden till förmån för
norrmännens »frihet och lycka» eller hans förslag att Kristian
Fredrik skulle förklaras eventuelt förlustig arfsrätten till
Danmarks rike2) — ett yrkande, som ju Karl Johan själf hade
gjort i "Wetterstedts memoire, som Mårtens hade med sig, så
misstänkte ban nu Karl Johan för att hafva fört hela
underhandlingen utan allvar. Då ban nyss förut ansett honom rädd
för striden mot norrmännen ensamma i trots af förbundet med
Europas stormakter, så ansåg ban honom nu i stånd att räcka
handen efter alla Nordens kronor och dymedelst väcka en ny
fejd i Europa. Och i denna punkt synes han icke hafva stått
ensam med sina misstankar.
På återvägen från Norge blefvo kommissarierna bättre
upplysta om kronprinsens och svenskarnes planer genom samtal med
de svenska generalerna. »Yi måste slås», sade Adlercreutz till
*) Uppgiften hos Schinkel-Bergman (VIII, sid. 194), att Karl Johan förmådde
dem till ett nytt försök, är oriktig. Se Bidrag II, sid. 331, 340 o. f.
2) Bidrag II, sid. 168, 223, 239 o. f. Nielsen antager, att Mårtens i dessa
gissningar har rätt (a. st. sid. 364); mig synas de orimliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
