Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
NILS HÖJER.
Det synes mig således, som om Kristian Fredriks och de
främmande kommissariernas betydelse för Norges och Nordens
historia i det afseendet erbjuder en stor likhet, att de bägge
verkat mera negativt än positivt, eller att deras afgång från
skådeplatsen haft långt vigtigare följder än deras uppträdande på
densamma. Kommo väl svenskar och norrmän till en inbördes
uppgörelse utan mellanhänder, så måste en öfverenskommelse
utan stor svårighet komma till stånd, enär deras gemensamma
intressen utåt voro tämligen ögonskenliga, enär norrmännens
motvilja och misstroende gent emot Sverige till god del
neutraliserades af svenskarnes materiela öfvermakt, d. v. s. genom pression,
och alt missbruk af denna makt — försåvidt svenskarne kände
sig därtill frestade — å andra sidan fann ett korrektiv i
norrmännens ståndaktighet, såsnart det gälde försvaret af deras
rättigheter som ett eget folk.
Man har framhållit det svenska krafvet att få besätta
fästningarna och att tillsätta svenska ståthållare öfver olika delar af
Norge (Essen i söder och Adlersparre i norr), såsom ett bevis
för att man verkligen från svensk sida afsåg att ställa Norge i
ett provinsielt förhållande till Sverige. Det synes emellertid
gifvet, att den första af dessa åtgärder endast var provisorisk,
och sannolikt, att den andra äfven var det. Och hvad man än
därmed må hafva tänkt, är det otvifvelaktigt, att om ock
norrmännen medgifvit dessa två ståthållareplatser (de blefvo nu aldrig
föreslagna, enär Adlersparre af aktning för norrmännen och
månhet om deras rättigheter för sin del afböjde anbudet), så
hade de i längden lika litet kunnat blifva beståndande som den
enda, hvilken verkligen upprättades. Hade norrmännen lagt
händerna i kors och låtit svenskarne ensamma bestyra det hela, då
hade visserligen förr eller senare ett sådant provinsielt förhållande
inträdt, ty det är så med all mänsklig makt, att den breder ut
sig och äfven missbrukas, om den ej finner motstånd och
begränsning. Men vid krigets början gingo svenskarnes kraf ej stort
utöfver det för tillfället nödvändiga, och deras öfvertag användes
vid dess slut icke längre än som var absolut nödvändigt för att
öfvervinna norrmännens motsträfvighet och rätta det misstag, som
de hade begått dels af oförstånd och okunnighet om den svenska
regeringens verkliga planer dels af misstroende mot sina grannar
och slutligen af entusiasm för sin oldenburgska prins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
