Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
NILS HÖJER.
oberoende och skaffa sig konstitutionel frihet, så funno de snart nog,
att de genom 1814 års händelser just vunnit hvad de högst
åstundad och som i serien af dessa händelser, sora beredde Norges
lycka, också ingick ett kort krig med Sverige, som slutade med den
norska frihetens högtidliga erkännande, så blef äfven detta krig
inom kort — sedan man efter några år hunnit svälja förtreten
och öfvertygat sig själf, att man dock i trots af alt lyckats
skrämma Karl Johan och svenskarne — en källa till stolthet.
Och när så grefve Wedel, som bättre än någon kände
händelsernas hela sammanhang, en gång vågade yttra, att Norge ingen
ära hade af 1814 års händelser, att det var skryt altsammans
(ett visserligen öfverdrifvet uttryck, om det annars blifvit rätt
återgifvet), väckte detta en glödande förbittring öfver alt Norge,
hvilken stundom ännu i dag genljuder. Detta hofverande nådde
småningom fram till Sverige och måste väcka underliga tankar
hos dem, som själfva deltagit i händelserna och i synnerhet hos
militären: denna saga, att norrmännen tilltvungit sig alt och att
Sverige nödgats uppgifva hvad det begärde, stämde ej rätt väl
med deras minnen om situationen. Emellertid — det fans ett
och annat, som gaf stöd åt norrmännens uppfattning, att det var
Sverige, som icke nått målet: först och främst hade en verklig
meningsskiljaktighet egt rum mellan Karl Johan och hans
svenska — militära och civila — rådgifvare så till vida, som han
lagt en öfvervägande betydelse på konungens omedelbara
erkännande eller på" personalunionen och de i synnerhet arbetat för
rikenas sammanfogning — en olikhet, som dock på grund af den
tidens statsrättsliga idéer i utförandet fick så godt som ingen
betydelse —; vidare hade särskildt militären under stortinget
1814 ifrigt, fast förgäfves, uppfordrat Karl Johan att slå ned det
oväntade motståndet och på allvar afgöra saken genom svärdet.
Sålunda arbetade man sig småningom in i den uppfattningen, att
det var något från svensk synpunkt galet med 1814 års politik,
och att Karl Johan var skulden, ehuru den enkla sanningen var
den, att han i bästa samdrägt med sina generaler och statsmän
nödgats tvinga norrmännen att antaga det svenska
unionsprogrammet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
