Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eder bojar och hans medfölje med helsa utan all arglist»: ett
förbehåll, som i en märklig dager ställer de höga kontrahenterna,
både den som äskade och den som lofvade något sådant. Tsaren
förband sig däremot, att ej göra anspråk på hertig Johans
»egendom» uti Finland eller Katarinas brudskatt. Sändebuden
måste besegla denna traktat; deras sigill skulle sedermera
utbytas mot den svenska konungens.
Den ryska beskickningen ankom verkligen till Sverige 1567
i maj månad, men Sturemorden och Eriks »svaghetstid» gjorde,
att den ej kunde få något besked. När omsider sommaren 1568
underhandlingen med dem återupptogs, var hertig Johan
längesedan frigifven, och rådet hade endast att föreslå, att man skulle
skylla på tidens ändrade lägenheter och erbjuda sig att skaffa
tsaren den polske konungens ännu »oförsedda» syster. Så
inträffade hertigarnes uppror, och de ryska sändebuden, som ännu
voro qvar, synas ha blifvit utsatta för en ganska omild behandling.
Enligt tsarens påstående blefvo de utplundrade, »så att
the stode udi blotte skiorterne», och togs ifrån dem alt hvad de
egde. Det hade dock icke skett med Johans vetskap; tvärtom
skulle denne ha befalt hertig Karl att skydda dem och låtit
återställa deras tillhörigheter. Sjelf underrättade Johan tsaren
om sin tronbestigning, förklarade sig benägen till fred, föreslog
ett möte vid gränsen för att bekräfta densamma och lofvade att
väl behandla de ryska sändebuden under förbidan på tsarens svar.
Svaret kom; tsaren sade sig hafva hört, att Johan dött i
fängelset, och hade han då velat befria hans gemål därur för att
skicka henne till konungen i Polen m. m. d.; han bad den svenske
konungen återsända hans sändebud, som voro fullkomligt oskyldige,
och lofvade den föreslagna svenska beskickningen lejd. En
sådan afgick ock under ledning af biskop Påvel Justen i Åbo,
men på Ivans befallning blef den till hämnd för den ryska
beskickningens lidanden misshandlad, utplundrad och fängslad uti
Novgorod och först sent omsider frigifven. Tsaren böljade nu på
nytt föra ett öfvermodigt språk och var snart oförsynt nog att
fordra, att Johan skulle till honom sända sin gemål och sina
söner, så framt han (tsaren) skulle nedlåta sig att med honom
underhandla som med en like [1]. Det dröjde ej länge, innan
kriget med Ryssland öppet utbröt, och så fick denna fråga om
Katarinas utlemnande en ödesdiger betydelse för de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
