Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
ÖrVSRSlGTBB OCH GBAN9KNIKGAR
den 1810 beslutade privilegiijämkningen till full verkställighet,
om-intetgjordt genom presteståndets veto. Presteståndet förständigade
expeditionsutskottet, att det så mycket mindre kunde medgifva någon
expedition af beslutet, som den skulle leda till rubbning af dess
privilegiers g 10; och ingen skrifvelse blef af, »enär endast tre stånd
bifallit särskilda utskottets betänkande» (Besvärsutskottets uti. n:r 55
vid 1817—18 års riksdag). Ärendet återkom å 1815 års riksdag, då
det af Besvärsutskottet helt enkelt affärdades med en hänvisning till
g 12 i adelns och g 10 i presternes privilegier; och därvid förblef
det. Dock gick presteståndet nu in på att åtaga sig ifrågavarande
byggnadsskyldighet, för så vidt anginge sådana hus och gårdar, som
ståndets ledamöter eller deras enkor och barn ega, men ej sjelfve
bebo. Borgareståndet inbjöd då adeln och bondeståndet, att lika
med borgareståndet, instämma i detta presteståndets förklarande, i
syfte att det måtte i skrifvelse till K. M:t anmälas för erhållande af
författning i ämnet. Inbjudningen blef väl antagen, men skrifvelse
ej expedierad, »förmodligen», yttrar B.-U. vid nästföljande riksmöte,
»af samma (!) orsak, som vid 1812 års riksdag därför lade hinder i
vägen». Vid riksdagen 1817—18 återkom för tredje gången frågan
om adelns och presternas skattskyldighet för stadsfastighet.- Liksom
1815 hänvisade utskottet till privilegierna, och med samma resultat.
Orsaken hvarför år 1823, då adeln däremot förnyade sitt redan 1812
gjorda medgifvande om en lojal tillämpning af 1810 års kung., icke
heller någon skrifvelse härom blef expedierad, är visserligen »okänd»,
såsom författaren anmärker. Men med hänsyn till det nu anförda
torde den få antagas hafva bestått uti presteståndets obenägenhet att,
genom bifall till inskränkning i andras förmåner, sätta sina egna i
fara. Anmärkningsvärdt är det att, trots detta, adelns 1810 afstådda
privilegium efter hand faktiskt försvann efter 1823, medan
presteståndet räddade sitt under ännu ett halft århundrade, till 1873.
Förf:s framställning visar, huru privilegiistadganden vare sig
formligen upphäfts eller faktiskt utplånats ur den gällande rätten. Man
kommer härvid att tänka på detta reformarbetes inre historia, men
den har ej fallit inom gränserna för hans plan. Således talar han
ej om uppfattningen af privilegierna hos de privilegierade och hos
de, vare sig representerade eller orepresenterade, oprivilegierade, eller
därom, hur benägenhet för eftergifter arbetat sig fram hos de förre,
eller om hvad därtill medverkat. Däremot har visserligen ämnets
beskaffenhet medfört, att han mer än en gång afhandlat de formela
förutsättningarna för upphörandet af ett privilegiistadgandes gällande
kraft. Vid sådana tillfällen inställer, sig en ny fråga, nämligen
huruvida i detta afseende alltid enahanda grundsatser gjort sig gällande,
vid behandlingen af det ena och det andra adelsprivilegiet, och vid
behandlingen af vissa prestprivilegier. För närvarande befinna sig de
senare i det högt uppdrifna skyddets tid; men det har icke alltid
varit så. Ett jämförande studium af prest- och adelsprivilegiernas
öden skulle bidraga till att bestämma uppfattningen af, hvad betydelse
ett halfannat hundrade år gammalt ståndsprivilegium numera kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
