Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANKELL, FÄLTTÅGET I NORGE ÅR 18 14.
6r
Sørensen (a. st. II, s. 298) som angifver den till 27,000 utom
kustförsvaret och allmänna beväringeu (Almeenvæbningen, landvärnet),
som enligt honom gaf många brukbara kiafter, om hvilka dock Aalls
anmärkning gäller, att till dem hvarken fans vapen eller proviant.
Emellertid låter författaren snart sina siffror svälla: å sid. 40
meddelas några af Essen och andra svenskar insända uppgifter om den
norska arméns styrka, hvilka gå till 33 à 43,000 man, och här
anmärker förf. upplysningsvis, att hau med afsigt anfört svenska
uppgifter, emedan dessa lågo till grund för de strategiska beräkningarna (!),
men att Meydell i sina Oplysninger angifver härens styrka till 50,000
man 1). Jag kan ej finna annan mening i detta, än att kapten Mankell
vill framhålla den sista siffran som den riktiga, ehuru han väl må
veta och ju äfven förut på sätt och vis medgifvit, att äfven i de svenska
genom Essen meddelade uppgifterna inräknas ett icke obetydligt antal
rena papperssoldater. På detta sätt blir det emellertid norrmännen,
som åtminstone för den mindre kritiske läsaren komma att manövrera
med 50,000 man, under det svenskarne uppträda med 30,000.
Författaren erkänner, att brist på förnödenheter verkligen förefans,
men han säger det vara »lika visst, att densamma mindre var en följd
àf omöjligheten att fylla dem än af den oursäktliga försumlighet,
hvarmed den unge konungen, som tillika var arméns högste
befälhafvare, uraktlåtit att bereda sig till kriget». Förf. berättar vidare,
att armén mot sommarens inbrott blifvit satt på förknappning, så att
omalen hafre utdelades i stället för råg och bröd samt sill och
stockfisk i stället for kött och fläsk; men han skyndar att tillägga, att
detta ingalunda skedde af brist på lifsmedel, utan för att spara
magasineras, der råg, ärter och gryn funnos i stora förråd. »Och
dessutom, anmärker författaren, hade landet i öfrigt så mycken boskap
och spanmål, att armén ingalunda behöft lida nöd. — Bästa beviset
därför utgör Kristian Fredriks eget meddelande vid stortingets
upplösning, att landet var tryggadt för hungersnöd». Slutligen berättas
att »enligt säkra uppgifter fans ännu vid stilleståndets afslutande
allenast i Moss magasiner för hela armén för en hel månad» (sid. 38
och 39).
Man måste af allt detta nästan få det intrycket, att norrmännen
sutto vid de egyptiska köttgrytorna, fast Kristian Fredrik af idel
njugghet eller oduglighet satte sina soldater på svältkur. Det torde
kanske vara skäl att något undersöka »bevisen» och de »säkra
uppgifterna».
Hvad beträffar de stora förråden af råg, ärter och gryn, har det
-varit mig omöjligt att uppspåra författarens källa för denna uppgift,
ty den vid ifrågavarande ställe citerade Sørensen angifver väl, att »der
var Kvæg i Landet og saa meget Korn, at Hæren, som forsvarede
Landet, ikke behøvede at savne det» — en uppgift som visserligen tarfvar
bevis, då den strider mot verkligen säkra uppgifter, till hvilka jag
1815, då Meydell änna hade kriget i friskt minne — han tjänstgjorde
dürander vid staben — höll han sig till den verkligen organiserade oeh mobila
styrkan; 1860 äro äfven papperssoldaterna med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
