Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANKELL, FÄLTTÅGET I NORGE ÅR 18 14.
6r
samma för att fråga, om bron ej skulle afsågas, enär den kunde af
fienden beskjutas och besättningen i brohufvudet således gå förlorad.
»Længe — berättar den närvarande Seyersted — vilde Høistsamme
ikke give sit Samtykke dertil, men efter igjentagne Forestillinger
gav han efter, uagtet baade jeg og flere gjorde Forestilling derimod».
Äfven orsaken, hvarför bron blef uppgifven, synes således tämligen
klar och är författaren bekant, då han refererar detta Seyersteds
yttrande. Men det oklara ligger i två hvarandra motsägande
traditioner om Kristian Fredriks uppförande vid ifrågavarande tillfälle, af
hvilka den ene anföres af Sørensen och Aall, den andre af Meydell
i hans Oplysninger. Mankell håller sig till den förra utan att låtsa
om att den strider mot den senare. Enligt den förstnämnde skulle
Kristian hafva ankommit under striden och befalt dess inställande
och därigenom hindrat Hegermann att fullfölja sin framgång, enligt
den senare traditionen skulle han med afsigt hafva hållit sig borta,
tills striden var slut, och då han hörde gevärsskott från brohufvudet,
hvilka infanteristerna afsköto, enär laddningarna blifvit våta af regn,
icke vågat sig öfver, förr än hans adjutant undersökt terrängen och
försäkrat att ingen fiende var synlig på 3 à 4,000 alnar. Mötet
med den dödskjutne löjtnant Hauch skall efter bägge traditionerna
hafva föranledt befallningen om brohufvudets utrymmande.
»Kristian Fredriks beteende vid detta och liknande tillfällen kan
genom intet försvaras», säger kapten Mankell. »Hvarje annan än en
konung skulle för en sådan handling af barnslig blödsinthet eller
militäriskt oförnuft hafva fått plikta som förrädare».
Detta var sannolikt första och enda gången, som Kristian Fredrik
bevittnade en strid. Icke dess mindre faller på honom hela ansvaret
för en handling, till hvilken han förnyade gånger uppfordrades af
befälhafvande officerare, som voro mera erfarne än han. Men möjligen
voro desse officerare kommenderade till sina uppfordringar om skansens
utrymning? Det vore i stil med de mångahanda misstankar af dylikt
slag, som man förut riktat mot prinsen och af hvilka flere genljuda
i kapten Mankells bok och skola i sin tid omtalas. Författaren
berättar i alt fall, att »saken var förmodligen redan förut beslutad».
Kristian Fredrik får ock sitt skuldregister ökadt med
konventionen i Moss, hvilken enligt kapten Mankells på norska källor till
större delen grundade framställning synes hafva blifvit de ståndaktige
norrmännen pålistad genom en serie af falsarier och osanningar af
ganska ruskig beskaffenhet. Detta spel skulle hafva begynt med
statsrådssammanträdet på Spydeberg den 8 aug., där Kristian Fredrik
framlade Karl Johans anbud om stillestånd och statsrådet »ikke
for-dristede sig til at fraraade H. K. M. den anbudne Yaabenstilstand».
I detta statsråd inkallades generalerna Seyersted och Hegermann för
att höras angående den militära ställningen, innan statsrådet afgaf
sitt utlåtande, och enligt statsrådsprotokollet, som in extenso
åter-gifves af Aall och af Mankell refereras, hafva de förklarat, att norska
armén icke länge kunde hindra fienden att besätta Kristiania på grund
af hans öfvermakt till lands och sjös, hvarigenom norska hären kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
