Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANKELL, FÄLTTÅGET I NORGE ÅR 18 14.
6r
knappast möjligt, att det kunnat finna stilleståndsvilkoren
förödmjukande för Norges rike; men att de i hög grad voro det för Kristian
Fredrik, särskildt på grund af sina hemliga artiklar, är däremot
visst. Jag tror därför, att man knappast bör taga statsrådets
hemställan så alldeles efter orden, att statsrådet emot generalernas råd
skulle velat yrka ett slag.
Författaren berättar själf (sid. 144) om stortingets beslut att
förena Norge med Sverige följande: »I sista stunden uppträdde flere
talare, som förordade ett förtvifladt motstånd. En ville, att hela
nationen skulle resa sig som en man samt uppbränna alla städer,
byar och gårdar, som måste öfverlemnas åt fienden». Förf. glömmer
här att tillägga, att denne samme representant, prosten Hertzberg,
en liten stund efter detta tal själf — röstade för föreningen. De
svenska kommissarierna anmärka i sin rapport af den 25 okt., att
dessa tal icke hade något annat syfte än att ådagalägga talarnes
patriotiska ifver och trygga dem mot förmodade förebråelser af deras
kommittenter och medborgare. Då krigets utgång verkligen var en
stor missräkning i synnerhet för alla ickemilitärer i Norge, skulle
det vara så alldeles oresonligt att misstänka, att det norska
statsrådet i sin ofarliga hemställan kunde haft en liten bitanke på sina
domare, stortinget, liksom de mycket talande stortingsmännen på
sina kommittenter?
Vi hafva sett, att norrmännen efter krigets slut valde general
Staffeldt till offer för sin förbittring med anledning af krigets alla
felslagna förhoppningar. Äfven dessa anklagelser återljuda i kapten
Mankells bok, och i sammanhang därmed får han tillfälle att göra
några sidohugg mot »en af Napoleons medelmåttigare marskalkar»,
hvilken jämté Kristian Fredrik utgör det egentliga föremålet för
författarens kritik.
Förhållandet är följande. Staffeldt erhöll den 2 aug. befallning
att återtaga Tistedalen från svenskarne. Han beredde sig därför till
ett anfall mot de vid Veden och Fredrikshald stående svenska trupperna
från det ungefär en mil norr därom belägna Kjølen. Samma dag
som Staffeldt mottog denna befallning, tog Essen sitt högqvarter på
Vestgård ungefär en half mil väster om Fredrikshald i spetsen för en
styrka af 19,000 man, som följande dag, den 3 aug., förstärktes till
25,000 man genom Boijes fordelning. I mån som dessa trupper
delvis långsamt aftågade mot väster intågade nya trupper till
närheten af Fredrikshald. Sålunda inryckte Rosenblads fördelning den 4
aug. på Iddeslätten en fjärdingsväg öster därom l). Samma 4 aug. på
morgonen var Staffeldt färdig till angrepp med 3,000 man, af hvilka
dock större delen samma morgon anlände till Kjølen efter en tröttande
marsch under natten. Underrättad om svenskarnes öfvermakt, hade
Staffeldt förut anhållit om anfallets inställande, enär det sannolikt icke
kunde medföra något annat resultat än att upprifva hela hans med-
*) »Ändtligen» på eftermiddagen, säger kapten Mankell. Men Staffeldts på
morgonen utsända spejare inberättade till Kjølen på eftermiddagen, att 8,000 man
hade inryckt på Iddeslätten. Det skedde väl således senast middagstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
