Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
W. E. SVEDELIUS
antaga historieskrifvarens vägledning på god tro. Den kan af
läsaren underkastas pröfning. Och vore vägledningen borta, så
vore säkerheten icke större, att icke läsaren vilseledde sig sjelf.
Det må vara ett fel, att författaren påtrugar läsaren sina idéer,
men det är ingen fara med det trugandet. Läsaren behöfver
icke låta truga sig, hans tanke är fri, men äfven författaren ma
ega sin frihet att säga sin mening. Objektivt blifver
framställningssättet i alla fall, så länge författarens tal blott är sådant,
som sakerna sjelfva dikterade. Är det icke så, då förvandlar sig
historieskrifvaren till frasmakare, om hvilken art af
mennisko-varelser vi här ofvan hafva sagt vår oförgripliga mening. Men
skulle den, som skrifver historien, vara skyldig att intet
annat göra än ställa de historiska fakta i en rad, det ena
bredvid det andra, så, äfven om der blifver sanning i historien, så
blifver der icke något lif. De historiska bilderna blifva något
skelettartade, historien blifver dödens vetenskap, i stället att hon
skulle vara lifvets. Der bör finnas ej blott kunskapen, lärd och
torr, men der bör äfven låta sig kännas andedrägten af en
lefvande ande, så att man hörer i talet ett mänskligt hjerta
klappa. Det bör ej så vara, som Tegnér liar sagt om Goethes
skaldekonst: »skald ser jag öfver allt, fast mänskan
ingenstädes». 1
Det stora fel, mot hvilket man ej nog mycket kan varna,
består deremot deruti, att sammanhanget kan blifva konstgjordt,
historieskrifvaren uttalar icke sakernas verkliga tal, men
meningar, dem han sjelf har tillverkat. Historien göres då till ett
verktyg åt förutfattade meningar, sanningen bortfantisenas och
vetenskapen förnedras till träl under vetenskapsidkarens hugskott.
Denna frestelse är icke lätt att öfvervinna. Man måste brottas
med sig sjelf. Det kan hända den ärligaste, den bäste, att han
snafvar på foten i den brottningskampen. Men det är blindhet
att icke se något annat i historien än bekräftelsen på egna
älsklingsidéer; det blifver påkostande att öfvergifva dessa idéer, när
man finner dem af historien vederlagda. Det var i en
sådan kamp Geijer hade kämpat och segrat, när han gjorde sitt
»affall».
Derföre förbinder sig den historiska kritiken ej mindre med
den reflekterande verksamheten än med den faktiska undersök-
1 Tkgnér till Franzén. Samlade skrifter. D. 2, s. 85.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
