Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
W. E. SVEDELIUS
Vi hafva talat mycket om fantasiens bruk och missbruk i
historien, ty saken är vigtig; vi hafva talat derom äfven med
fara för omsägning. Vi låta nu betraktelsen öfvergå till den
höga värdighet historien tager i anspråk, då hon sätter sig att
vara en domare öfver lefvande och döde. Historieskrifvaren
hafver då åtskilligt att allvarsamt besinna. Först och främst
att han aldrig må tro sig hafva utfört ransakningen så
fullständigt, att icke densamma kan behöfva upptagas ännu en gång.
Ingen historieskrifvare må tro sig hafva uttömt sitt ämne. Längre
än Geijer inträngde i Sveriges historia, tränger ej mången in,
men icke desto mindre kan i de delar, som Geijer har behandlat,
denna historia skrifvas om igen både en och flera gånger, utan
att en efterföljande historieskrifvare behöfver låna ord och tankar
af en föregående. Så mycket mindre kan ämnet uttömmas, som
det ej sällan händer, att man i det, som bekant är, får så litet
veta, att det som man vet är nätt och jämt tillräckligt att
uppväcka en liflig önskan att få veta mera. En på detta sätt
förarglig historia är den, som handlar om Sveriges medeltid. Det
kan sägas med sanning, som Geijer har sagt, att »Sveriges
medeltid är full af oreda och har ingen glans att dermed besticka
ögat.1 Dock finnes der åtskilligt som lockar forskaren med makt.
Men man vet ej mycket. Hur litet veta vi ej om en så
märkvärdig man som Birger Jarl? Man kan knappt göra sig en
bestämd föreställning, hurudan människa den mannen i sin helhet
var. — Och i allmänhet sagdt, är lifvets lärdom, det är
historiens, af så mångsidig art, att äfven efter det ansträngdaste
bemödande att fatta lärdomen hel och hållen, man dock aldrig
är säker, att ej af dem, som efter komma, nya sidor i sakerna
kunna upptäckas, nya synpunkter uppställas, nya slutsatser dragas
fram.
En annan anmärkning vilja vi också göra, som synes oss
vara betydelsefull. Den lyder så, att historieskrifvaren, som
skildrar det förflutna, bör taga sin utgångspunkt i det
närvarande. Det finnes en gammal lära, som säger: »Stat sua
cuique dies», d. ä. att hvarje tidehvarf skall mätas med sitt eget
mått, och således icke den närvarande tidens grundsatser brukas
till rättesnöre vid ransakning och dom öfver tidehvarf, då dessa
grundsatser voro okända. Detta är sant, den gamla läran är
1 Svenska folkets historia, D. 1, s. 287 i Samlade skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
