Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HISTORISK VETENSKAP OCH HISTORISKA STUDIER
77.’{
Allt detta tillhör historiens mästare och vise att urskilja,
det ena från det andra, och uttala domarens utslag, nu till
berömmelse, nu till straff, människorna till upplysning och varning.
Tänka vi oss häfdatecknaren stående inför denna sin kallelse, då
återkomma vi till det, vi talade om pligten att bevara själens
renhet, karakterens ädelhet och uppfylla kärlekens fordran, kärlek
för människor och kärlek för sanning och rätt. Yi vilja för
minnet återkalla förut sagda ord: 1 »Af hjertat går lifvet. Man
skall arbeta med djup vördnad för den sanning man söker:
aldrig var denna pligt större för någon än för häfdatecknaren;
ty han rörer sig bland lefvande andar, som hafva moralisk rätt,
han står i ett personligt förhållande till dessa döda slägten,
hvilka det hörer honom till att väcka upp ur deras grafvar, att
deras gerningar må tala sanningens ord till de lefvande. Desse
s. k. store män, som voro verldsstyrelsen redskap, ocli dessa
folkslag, som förgingos, hafva en rättighet, att deras minnen må
bevaras i sanning och deras gerningar dömas med rättvisa. En
hvar, hvars själ ej högmodets ande har fullkomligt förstockat,
kan blott med ett bäfvande sinne intaga historiens domaresäte,
och det finnes blott en kraft, som höjer modet och stödjer det
vacklande sinnet. Denna kraft utgår af kärlekens ande. Af
den skall häfdernas tecknare låta sin penna föras, icke kärleken
blott till den eviga sanningens idé, men äfven den personliga
kärleken till människor. Historieskrifvaren skall hafva ett hjerta
för mänsklig lust och nöd, äfven den, som för århundraden
tillbaka upphört att röra lefvande människobröst, han skall älska
de döde. Och såsom den rätta kärleken ej är lek, men allvar,
sträng och mild tillika, rättrådig och samvetsgrann, så skall
häfdatecknaren icke strö smickrets doft öfver dygder, som kanske
ej voro så stora, som verlden trodde, men han skall också låta
försoningens ande fläkta öfver synder och fel, åt hvilka han, som
ransakar hjertan och pröfvar njurar, kanske redan har gifvit en
mildare dom.»
Med sådant sinnelag må häfdatecknaren utföra sitt
vördnadsbjudande värf. Han skall då finna mycket, åt hvilket han
gifver, om också blott ett måttligt beröm, dock ett rättvist
erkännande, mycket också, som han straffar. Åtskilligt, kan han
äfven finna, som, ehuru ej egentligen straffvärdt, dock icke gifver
’ Smärre skrifter af W. E. Svedelius, k. 1, s. 43—44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
