Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÉMOIRES DE CHANITT
147
som sålunda egentligen står qvar af memoirernas uppgifter, det
är att »man» bad presterna predika mot »ateismen och oredan i
hofvet». Hvem var »man»? Det ligger nära till hands att gissa,
att det varit någon bland de i hofvets partiväsen invecklade,
som tillika var Bourdelots fiende. Tydligen fick Picques från
samma håll de meddelanden, som spöka i memoirerna.
Lagercrona berättade, såsom vi sett, i sitt bref till Karl
Gustaf, att enkedrottning Maria Eleonora, alltid oförståndig, när
hon vid denna tid besökte sin dotter i Stockholm, anklagat henne
för att vara utan religion. Mor och dotter hade härom kommit
i tvist. Han angifver också, huru med anklagelsen förhållit sig:
den var utan grund och hvilade på »missförstånd och folks fåfänga
domar». Memoirerna berätta samma sak, men på helt annat
sätt och under de största öfverdriften Det blir här helt andra
proportioner. Äfven på detta ställe inskjutas prester och
stormän. Berättelsen lyder här så.
»Denna fromma prinsessa kunde ej uthärda oredan i hofvet,
utan begärde tillstånd att återvända till Nyköping. Men före
afresan ansåg hon sig dock, i sin egenskap af moder, böra göra
drottning Kristina föreställningar med afseende på de villor, i
hvilka hon råkat, uppmana henne att öppna ögonen och frukta
Guds dom samt föra ett mera exemplariskt lefverne. Hon
rådförde sig dessförinnan med några prester och några rådsherrar.
Men detta blef mycket illa upptaget, och drottningen svarade
henne, att eftersom hon aflagt sina känslor som moder och
undersåte, så borde hon ej finna illa, att drottningen också för ett
ögonblick aflade sina som dotter och endast talade såsom suverän.»
Därefter skulle nu drottning Kristina hafva yttrat till sin moder,
att hon högligen förvånades öfver Maria Eleonoras djärfhet att
blanda sig i hennes uppförande och i synuerhet i sådana saker,
som hon alldeles icke kände till: hon gjorde bättre i att sköta
sina hundar och sina byggnadsföretag, hon vore den svagaste,
tarfligaste qvinnosjäl hon — dottern — någonsin lärt känna,
och det vore en af hennes sorger att vara dotter af en sådan
mor. Hon visste väl, hvilka de voro, som lockat modren till att
hålla sådant tal, men dem skulle hon lära, hvem drottning
Kristina var, och de skulle få ångra sin obetänksamhet. Därmed
skalle hon hafva gått och lemnat modren smältande i tårar. Man
underrättade henne två timmar efter, att modren alltjämt var
försänkt i tårar. »Det är så jag vill hafva henne», skulle drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
